Carina Meurlinger

Kan ni gissa hur många hyllmeter böcker jag har hemma? Jag får det till drygt femtio meter och flera av dessa hyser dubbla rader. Det är endast bristen på rum med tomma väggar samt en familj som också vill få plats som hejdar mitt boksamlande från att gå helt överstyr. Likadant såg det ut i mitt föräldrahem. Min första kärlek var ordet och jag lärde mig läsa tidigt på ren viljestyrka. Jag ville in i den där magiska världen. Fantasin blev en lekkamrat som aldrig behövde gå hem och äta middag eller åka till farmor just när vi hade som allra roligast.

Lusten att läsa och skriva har aldrig lämnat mig och det är än i dag min största hobby. Med en bok eller ett romanprojekt har man aldrig tråkigt. Jag betecknar mig som litterär allätare och slukar det mesta från deckare till fackböcker om organisationspsykologi. Mitt egna skrivande har hittills rört sig i området magisk realism. En tillåtande genre där allt kan hända i en värld till synes lik vår egen verklighet. Det mesta jag skriver behandlar på olika vis kreativitetens väsen och hoppet om en skapande kraft vi alla har förmågan att finna. Allt paketerat inom en bedrägligt vardaglig ram. Mitt mål är att lyckas förmedla något av känslan jag har när jag skriver till den som läser. Jag förmodar att det är en klassisk författardrivkraft. Möjligheten att nå ut till, eller snarare in i, läsaren.

Förutom att skriva på egen hand har jag hunnit med flera skrivarkurser. Största vinsten från dessa är mina skrivande vänner. Det finns inget så värdefullt som skrivande vänner när man kämpar med ett trilskande manus. De ser vägen framåt när jag står med näsan tryckt mot en vägg av tvivel. Vi växeldrar varandra framåt och delar glädjen när våra bokbarn föds och kommer ut i världen. Det sägs att det krävs en by för att lotsa ett barn till vuxenblivande och det samma gäller i hög grad för böcker. Författandet kan förefalla vara ett ensamt jobb men jag upplever det aldrig så. Dessutom finns alltid mina romankaraktärer att umgås med. Jag har blivit så bekant med dem att jag ibland förundras av insikten att de faktiskt inte existerar i samma verklighet som jag.

Tanken på att få något publicerat har legat och grott länge och i våras tog jag steget att göra allvar av min livslånga hobby. Det har varit lärorikt och roligt att ta del av utgivningsprocessen för mitt första manus. Nu står fler idéer på kö och väntar otåligt på sin tur. Jag är så tacksam över fantasin. En riktigt trogen vän.