Carl-Fredrik Johannesson

Jag växte upp i en liten svensk by på 90-talet, i ett hus med stor trädgård och med en glassbil som förgyllde sommarloven. Eftersom internet ännu inte var lanserat för allmänheten var lek utomhus ingen fråga, det var bara något man gjorde.

I en del av vår trädgård högg min far ved som vi kunde elda med i kaminen under vintern. De staplade vedklabbarna kunde inte bara klättras på och vara grottor för mina Playmobil-gubbar att gömma sig i, de fanns dessutom i en dunge som var full av liv.

När andra barns glasslådor var tomma och kastades i soporna så blev åtminstone en del av mina hem till nytt liv. En låda gjorde mig sällskap till dungen och fylldes med jord. Nu kunde jag ägna mig åt det bästa jag visste: att hitta småkryp som såg häftiga ut och som kunde få bo i min glasslåda! Gråsuggor (massvis!) och daggmaskar var vanligast, liksom utfyllnad som fick lov att vara med men som inte direkt fick pulsen att slå i taket. Nej, för mig var det skalbaggar och tusenfotingar som verkligen fick glasslådans värde att öka. Och fick jag inte fatt i dem hemma så hade jag mina hemliga områden vid min pappas jobb där jag visste att coola tusenfotingar fanns att hitta.

Efter många akademiska och personliga kringelkrokvägar så håller jag idag på att färdigställa min doktorsavhandling där jag analyserar och diskuterar hur dagens skogsbruk påverkar kolinlagringen i marken. Det slår mig nu att boken som jag ger ut tillsammans med min kärlek och sambo, Felicia Ransmark, är en komprimerad berättelse om min relation till våra svenska skogar. Från barnet som fascinerades av allt liv som gömde sig i våt mull till dagens jag som försöker förstå hur allt egentligen hänger ihop.

I Kära Göran möter vi Judith och hennes kärleksfulla mormor som är hennes stora förebild. Vi får följa Judith på en resa som hon gör tillsammans med både mormor och Judiths bästa vän Göran, ett kryp i en glasslåda. Jag blir själv överraskad när jag tänker på hur mycket vi lyckats få in i en så liten bok: vad barn kan lära sig av sina vuxna förebilder, vad ett ekologiskt kretslopp är (förenklat beskrivet såklart), att skogen kan vara både spännande och lärorik och att man inte behöver åka till Mallorca eller Bahamas för att upptäcka en helt ny värld som är fylld till brädden av liv. Vi, jag och Felicia, hoppas att Kära Göran kan inspirera till en park- eller skogsutflykt där ett hålrum i en stubbe eller ett litet gräv i jorden kan berätta om den oerhörda mängd liv och aktivitet som brusar i träden och under våra fötter, varje dag, varje sekund. Under en sådan utflykt kan förhoppningsvis barn och vuxna lära sig och utvecklas tillsammans, bygga starkare band både till varandra och till den natur som förser oss med allt det fantastiska vi kan njuta av varenda dag.