Carl Michael Gräns

Jag har skrivit i hela mitt liv.

Diplomatrapporter. Koncisa, pregnanta och analytiska. Ibland hemligstämplade.

Det är allt.

Men egentligen ville jag ju skriva något helt annat …

Om det som är viktigt. På riktigt. Innan det är för sent.

Uppvuxen på ett kargt och blåsigt Öland i en familj utan böcker, blev boken min bästa vän. Upptäckten av litteraturen var som en svindlande uppenbarelse, en värld öppnade sig helt obegränsad – och samtidigt bara min. Mitt eget rum, dit ingen från skolgårdens hårda grusplan kunde nå. Men den trängdes snabbt undan av annan läsning. Nyttigare.

Under denna tidiga ungdom drabbades jag också av insikten att mitt hjärta tillhörde en minoritet. En liten minoritet som då var outtalad. Smärtan följde med den. Men med blicken fästad på ljuset i tunneln tog mig läxläsningen upp till Stockholm och vidare ut i världen. Ett stipendium förde mig till lycée i Paris och följdes av Handelshögskolan i Stockholm och en fil. kand. i ryska vid Uppsala universitet. Jag blev runt denna tid också antagen till UD:s diplomatprogram.

Under årens lopp har språkstudier och diplomattjänstgöring varvats om vartannat i Baltikum, Moskva, Paris och Berlin. Ständigt med skönlitteraturen – oftast på originalspråk – som hemlig följeslagare på nattduksbordet. Till slut landade jag som myndighetschef och Sveriges ambassadör i Nigeria.

Där utspelar sig också min debutroman, i ett enormt och våldsamt land, så stort att ingen riktigt vet. Verklighetens laglöshet, fattigdom och terrorism ligger till grund för romanens fiktiva inbördeskrig. Det är en roman om människans bräcklighet bakom fasaden, längtan efter mening och gemenskap och sökandet efter en tro.

Men mest av allt handlar den om förälskelsens destruktiva kraft och kärlekens tysta anspråkslöshet. Mitt i det ofattbara våldet. Med en stilla förhoppning om att nåden trots allt finns. För oss alla.

Eyvind Johnson lär ha sagt att skönlitteratur är konsten att i fiktionens form ljuga sig fram till sanningen. Författarens bidrag är att i det lilla, personliga berättandet fånga något av mänsklig allmängiltighet. Min roman är en mosaik av osanna skärvor.

Men helheten är sann.