Caroline Mohr

Jag minns fortfarande det sträva ljusblåa lakanet i sjukhussängen och det vita bandaget som låg hårt virat kring min stump. Det var en fin vårdag och solen hade brutit sig igenom det tjocka lagret av moln och sken med sina starkaste strålar rakt in i rummet. Jag vet att jag tänkte: en dag vill jag skriva en bok om min resa.

Från att redan som liten drömma och kämpa för att bli golfproffs, samtidigt som den inre kritikern skriker i örat att man inte är bra nog. Till att ha överlevt både en jordbävning, cancer och amputerat benet.

Jag var då helt ovetandes om att det låg nya äventyr även utanför sjukhusets väggar, som skulle bli en förlängning till min redan då dramatiska bakgrund. De äventyren skulle komma att bli viktiga delar i min bok.

Boken handlar om att vara modig i livets alla skeden och finna glädje när livet drastiskt ändrar kurs. Titeln, Om 504 timmar, var den tid jag fick från cancerdiagnos till amputation.

Drömmen och entusiasmen fanns redan från början. En del tvivel också. Kan jag skriva en bok? Jag slöt ögonen och såg min läsare, som jag föreställde mig var en kvinna mitt i livet, lyfta min bok från bokhyllan. Jag noterade hur hon kände sig när hon tog del av historien, hur hon lyftes upp att tro på sig själv, fick hjälp att se livet ur ett annat perspektiv och hur hon berördes positivt av historien.

Drömbilden gav mig kraft och den gav mig ett mod att börja skriva. Det var både läskigt och läkande att skriva. Som om jag äntligen kunde släppa ut allt. Jag skrev berättelsen i en rasande fart och sedan låg den där och marinerades, ja faktiskt i flera år.

Så blev jag mamma till min dotter Christine, samtidigt som jag tvingades säga hejdå till min mamma. Jag förlorade henne alldeles för tidigt och livet kändes så skört. Jag mindes min kristallklara bokdröm som i den stunden åter seglade upp till ytan. Jag blev påmind om frågan som mamma upprepat frågat: »Var är din bok Caroline?« Då visste jag att det var dags. Hon hade längtat så länge, och jag med. Tiden hade behövts och nu var berättelsen redo att berättas, att delas med världen och att beröra på djupet. Jag hittade Idus förlag och det kändes självklart från första stund.