Chris Rinzén

Jag har alltid älskat böcker men aldrig drömt om att bli författare. Kanske är det därför det känns så overkligt att nu skriva mitt debutantporträtt.

Fascinationen av historiska platser har alltid funnits, likaså lusten att besöka slottsliknande miljöer. En händelse jag minns än idag är när jag som barn smet förbi en avspärrning på Gripsholms slott för att sätta mig på en säng med ett överkast kantat av hermelinpäls, precis som kungarnas mantlar i sagorna! Larmet gick så klart i samma stund som jag satte mig och i trappan möttes jag av två vakter som kom springande förbi mig för att se vad som stod på. Den barnsliga nyfikenheten finns kvar och det är svårt att besöka den sortens platser utan att fantisera om vad som hänt där genom åren.

Karlsborgs fästning har alltså av förklarliga skäl förundrat mig från första stund. Hur var det att växa upp på en fästning i Sverige under 40- och 50-talet och hur såg platsen ut då? Med intervjuer och fotografier från nu och dåtid har jag gjort en tidsresa till en unik uppväxt berättad utifrån barnens perspektiv. En plats full av historia där fantasin får utrymme att frodas och eftersom jag själv dagligen befinner mig i den miljön är det kanske inte konstigt att tankarna som resulterade i min bokdebut väcktes.

Berättelserna som jag haft förmånen att dokumentera påminner om en salig blandning av böcker som jag och många andra har vuxit upp med och älskar. Historier med barnen i centrum och de vuxna i periferin. Att skriva boken ur barnens perspektiv kändes därför självklart. Deras uppväxt inne på en svensk militärförläggning rymmer historier med kanoner, vallgravar och underjordiska gångar. Det är historier från en barndom utan skärmar eller ett överflöd av leksaker men med möjligheten att utforska en hel fästning.

Det är lätt att romantisera en tid som inte längre finns kvar att uppleva annat än i böcker eller på film och när man drömmer sig bort till idyll och äventyr glömmer man fort de moderniteter man skulle sakna. Det är precis vad jag fått möjlighet att göra under arbetet med denna bok, drömma mig bort till en annan tid in i fästningsbarnens värld. Jag kan känna glädjen i att cykla i full fart ut genom fästningens kullerstensvalv, ilningen efter ryggraden av att springa ensam i den mörka gången genom kyrkan och pirret i magen av att klättra ut genom fönstret sent på kvällen för att smyga i fästningens gångar.

Arbetet med den här boken har varit en fantastisk tidsresa som på köpet gett mig nya bekantskaper. Min författardebut har också varit ett projekt kantat av både glädje och sorg. En sorg över att alla medverkande inte får läsa den färdiga boken och samtidigt en glädje över att dessa historier kommer finnas kvar för framtida generationer att ta del av.

Sagor kan skrivas när som helst men människors historia måste fångas medan det finns någon som kan berätta den. Jag kan bara hoppas att jag lyckas återge den bild jag själv fick av fästningsbarnens berättelser och att den bilden gör deras fästning rättvisa.