Deborah Mühlrad

Jag blir ibland otålig när jag ser ett problem som jag vill lösa eller förändra. Så har det nog alltid varit. Som den gången jag sökte till grundutbildningen i psykoterapi men blev nekad på grund av åldersgränsen på 25 år. Jag var 23. Frustrationen växte inom mig eftersom jag tyckte att det i psykoterapivärlden behövdes lite yngre energi, som kunde möta unga vuxna på ett annat sätt. Jag ringde rektorn och berättade om min vision, och efter en intervju dagen efter blev jag till min stora glädje antagen. Min passion och uthållighet hade lett mig till rätt plats.

Otåligheten infann sig även med min bokidé. Sommaren 2022 studerade jag till legitimerad psykoterapeut och jag hade just läst en bok av en psykolog som återigen tipsade om hur man kan minska ångest och nedstämdhet. Den klassiska KBT-devisen löd: utsätter man sig för det man är rädd för tillräckligt ofta, försvinner ångesten till slut. Men jag höll inte med. Ofta är det inte situationer vi är rädda för, utan rädsla för att ha kontakt med vissa känslor.

Man kan i själva verket ha fobi för sina känslor. Precis som att man kan vara rädd för spindlar kan man känna rädsla för att ta emot kärlek från någon man tycker om, visa sig ledsen när en relation tar slut eller säga ifrån när något känns fel. De flesta av oss har någon form av känslofobi, som gör att vi trycker undan våra känslor. Men ju mer vi trycker undan dem, desto större växer de sig och övergår i ångest och nedstämdhet. Känslor är väldigt viktiga, de ger oss information om vad vi känner, vill och behöver. Det ville jag lära ut.

Frustrationen hjälpte mig att samla mod för att kontakta en förläggare på Bonnier. Med nervositet och nyfikenhet ringde jag. Det var en trevlig kvinna som svarade att hon var på resande fot men att jag kunde skicka in en synopsis. Efter en vecka fick jag svar och blev inbjuden till ett första möte och sen var processen i gång. Jag var helt golvad av att jag skulle få släppa en bok om det jag brinner för mest – känslor. I över tio års tid har jag arbetat med psykologi på olika sätt. Både inom skola, psykiatrisk öppen- och slutenvård, e-hälsoföretag inom privat sektor, föreläsningar inom näringslivet och psykoterapi i privat regi. Det är tydligt hur få som vet om att vi har grundkänslor, varför de är viktiga och hur vi kan träna på att komma närmare de känslor vi är rädda för. Många saknar ett språk för känslor. Efter nästan varje föreläsning eller patientsamtal får jag höra: »Varför har jag inte fått lära mig det här tidigare?«

Jag har alltid fascinerats av känslor – både mina egna och andras. Samtidigt har jag sett hur rädda vi ofta är för att verkligen känna dem. Vi försöker undvika, kontrollera eller trycka undan våra känslor, trots att vi egentligen behöver stanna kvar i dem. Med Känslofobi vill jag dela med mig av känslokunskapen, det jag lärt mig, både genom min egen resa och som psykoterapeut. För att låta oss möta våra känslor med nyfikenhet i stället för rädsla och upptäcka hur befriande det kan vara.