Dennis Andersson

Som liten funderade jag inte så mycket på världen. Det var 1960-tal, folkhemsliv, pappa gick till kontoret och mamma var alltid hemma. Uppdelningen i gott och ont var självklar.

På mitt Hisingen fanns ett fotbollslag som mer än någon annan klubb verkade dela värderingarna i min närhet. BK Häcken vågade ta ställning i svåra samhällsfrågor och placerade sig ofta till vänster på den politiska skalan. Så långt ut att de under 1970-talet till och med drev baren Pustervik inne i Göteborg tillsammans med proggarna i Nationalteatern.

Det var på något sätt givet att jag en dag skulle knytas till BK Häcken. Men aldrig hade jag trott att det skulle bli på det här sättet. Jag arbetade ju som säljare, och som 26-åring blev jag plötsligt säljchef på Mölnlycke med ansvar för 30 anställda. Men jag var också en Hisingspojk som fostrats med ideal om en rättvis värld. Jag vantrivdes i storföretagsmiljön.

När jag fick frågan om att bli »cupgeneral« för Häckens Gothia Cup lanserade jag missionen på ett rutat kollegieblockspapper: »Vi ska öka förståelsen mellan ungdomar från olika kulturer och religioner. OBS! Vinst får aldrig bli viktigare!«

Affärsmodellen var inte lätt att sälja in under det gryende och högerlutande 1980-talet. Särskilt inte som det mesta gick oss emot. När jag gjorde min första arbetsdag möttes jag av beskedet att turneringen hade skulder till kommunen på en halv miljon kronor och att deltagarantalet gradvis minskat de senaste åren. Konkurrensen från omvärlden hade också blivit stenhård. Vad hade Göteborg – en stad i Europas utkant med dåliga förbindelser, grusplaner och uselt väder – att sätta emot?

En hel del visade det sig. När Gothia Cup i sommar firar 50 år har över 1,3 miljoner spelare från 151 länder deltagit i cupen som numera kan titulera sig »världens största mötesplats för ungdomar«.

För min egen del har det varit en fantastisk resa. Under uppväxten fick jag bara åka utomlands en gång, till ett träningsläger i Spanien med Backa IF. De senaste decennierna har jag fått turnera världen runt. Jag har besökt byar på senegalesiska landsbygden och lärt mig läxor av människorna där. Jag har suttit i en taxi med en pappa i Guatemala City och hört honom berätta hur Gothia Cup förändrade hans sons liv. Jag har stiftat bekantskap med thailändaren som växte upp som gatubarn i Bangkok och fick för sig att cykla till England för att han älskade fotboll.

Och jag har fått vänner för livet. Som Rolando Aguilera, grundaren av den bolivianska klubben Tahuichi som tog kampen för ett drogfriare Bolivia samtidigt som han sommar efter sommar dök upp i Göteborg för att bjuda publiken på det bästa ungdomslag världen har skådat.

Minnen och historier har samlats på hög. Storpolitik, storstjärnor och storslagna invigningar på ett knökfullt Ullevi. Liksom små missöden som jag kan skratta åt, och de större utmaningar som tvärtom hotat hela turneringens existens.

I alla år har jag vetat att allt detta måste ner på pränt. Det var dags nu.