Som liten funderade jag inte så mycket på världen. Det var
1960-tal, folkhemsliv, pappa gick till kontoret och mamma
var alltid hemma. Uppdelningen i gott och ont var självklar.
På mitt Hisingen fanns ett fotbollslag som mer än någon
annan klubb verkade dela värderingarna i min närhet.
BK Häcken vågade ta ställning i svåra samhällsfrågor och
placerade sig ofta till vänster på den politiska skalan. Så långt
ut att de under 1970-talet till och med drev baren Pustervik
inne i Göteborg tillsammans med proggarna i Nationalteatern.
Det var på något sätt givet att jag en dag skulle knytas till
BK Häcken. Men aldrig hade jag trott att det skulle bli på det
här sättet. Jag arbetade ju som säljare, och som 26-åring
blev jag plötsligt säljchef på Mölnlycke med ansvar för 30
anställda. Men jag var också en Hisingspojk som fostrats med
ideal om en rättvis värld. Jag vantrivdes i storföretagsmiljön.
När jag fick frågan om att bli »cupgeneral« för Häckens
Gothia Cup lanserade jag missionen på ett rutat kollegieblockspapper: »Vi ska öka förståelsen mellan ungdomar
från olika kulturer och religioner. OBS! Vinst får aldrig bli
viktigare!«
Affärsmodellen var inte lätt att sälja in under det gryende
och högerlutande 1980-talet. Särskilt inte som det mesta gick
oss emot. När jag gjorde min första arbetsdag möttes jag av
beskedet att turneringen hade skulder till kommunen på en
halv miljon kronor och att deltagarantalet gradvis minskat
de senaste åren. Konkurrensen från omvärlden hade också
blivit stenhård. Vad hade Göteborg – en stad i Europas utkant med dåliga förbindelser, grusplaner och uselt väder – att sätta
emot?
En hel del visade det sig. När Gothia Cup i sommar firar 50
år har över 1,3 miljoner spelare från 151 länder deltagit i cupen
som numera kan titulera sig »världens största mötesplats för
ungdomar«.
För min egen del har det varit en fantastisk resa. Under
uppväxten fick jag bara åka utomlands en gång, till ett träningsläger i Spanien med Backa IF. De senaste decennierna
har jag fått turnera världen runt. Jag har besökt byar på senegalesiska landsbygden och lärt mig läxor av människorna där.
Jag har suttit i en taxi med en pappa i Guatemala City och hört
honom berätta hur Gothia Cup förändrade hans sons liv. Jag
har stiftat bekantskap med thailändaren som växte upp som
gatubarn i Bangkok och fick för sig att cykla till England för
att han älskade fotboll.
Och jag har fått vänner för livet. Som Rolando Aguilera,
grundaren av den bolivianska klubben Tahuichi som tog
kampen för ett drogfriare Bolivia samtidigt som han sommar
efter sommar dök upp i Göteborg för att bjuda publiken på
det bästa ungdomslag världen har skådat.
Minnen och historier har samlats på hög. Storpolitik,
storstjärnor och storslagna invigningar på ett knökfullt
Ullevi. Liksom små missöden som jag kan skratta åt, och
de större utmaningar som tvärtom hotat hela turneringens
existens.
I alla år har jag vetat att allt detta måste ner på pränt.
Det var dags nu.