Disa Axelsson

Jag var en flicka som föddes med blont hår. Morfar kallade det änglahår. Jag var ett barn som lekte i grässtråna och lät håret vara rufsigt. Idag är jag en kvinna med brunt hår som står på egna ben och utforskar ordens betydelse. Jag är student med intresse för socialt arbete och framförallt ungas rättigheter, kvinnans position i samhället och den psykiska ohälsan som ett upplevt fängelse. Livet har varit en berg- och dalbana och orden har ständigt varit närvarande. I sin tystnad och i sitt språk. De har aldrig riktigt räckt till men samtidigt alltid funnits där för mig. Mina tårar har förenat mig med kvinnan på andra sidan jorden och min hand har kramat hårt om barnets. Vid sidan av studierna har jag jobbat i butik, varit elevassistent och agerat »Leo« på Leos lekland. Eller så har jag stått hemma vid köksbänken och rullat vaniljdrömmar.

Jag har alltid drömt om att skriva en bok, alltid velat skapa något som bara är mitt. Idén kring att skriva en självbiografi kom i samband med att jag förstod att jag skulle behöva bryta mig loss från anorexins järngrepp och fängelset den psykiska ohälsan höll mig inlåst i. Det har tagit tid och varit en skrämmande men samtidigt befriande process. Jag vill visa att det går att ta sig ur ständiga tankar på döden, en ständigt malande ångest och en ständigt trött kropp. Berättelsen om min väg till frihet skildrar delar av min barndom och rädslan för vad rösten i huvudet ska säga. Den visar på en ungdom fast i en ätstörning och självdestruktivitet men också människovärdet som vi alla bär på. Min förhoppning är att öka förståelsen kring psykisk ohälsa och hur man kan tänka för att både som drabbad lära sig leva bortom den och som närstående lära sig tackla den. Boken beskriver omgivningens betydelse och för mig vårdens centrala roll men framförallt mitt eget ljus, mitt hopp och mina drömmar. Följ med i en värld full av mörker och en värld som samtidigt leds av ett ständigt ljus i Vägen till livet – Att överleva anorexi, ångest och suicidförsök.