Elin Berlin

Papper efter papper fylls på samma sätt. Två horisontella linjer för axlar och midja. Hals, huvud, armar, ben: konturerna av en kropp. Därefter klär jag kroppen i grafitgrå blyerts. Det är olika kläder varje gång. Min hjärna utvecklar nya silhuetter och andra skärningar. Papper efter papper efter papper.

Alla dessa papper sträcker sig över tiden och liksom förvränger den. Jag är fem år i mitt barndomshem. Slarvigt lutad över ett papper på det högglansiga furubordet bredvid min storebror med skorrande R. Men så plötsligt är jag nio år med leopardmönstrat, lurvigt diadem hos en kompis. Blyertsen är utbytt mot grälla tuschpennor och jag ritar utsvängda byxor med hjärtan. Eller nej, jag är 16 år och nyinflyttad i ett internatrum med plastmatta och rutiga tapeter. I bakgrunden dånar Håkan Hellström och jag fyller sida efter sida med gängliga kvinnokroppar i fina kläder.

Nu är jag 32 år. Jag och mina barn sitter och ritar tillsammans. Vi har ett sådant pennställ som snurrar så att man enkelt kan välja rätt penna, och jag vrider på det för att komma åt en ljuslila tusch. Min treåriga dotter ler och säger att det är hennes favoritfärg. Oftast orkar jag inte längre rita kroppar, istället formar sig små öar av plagg på pappret. En kofta. En kjol. När min son frågar vad jag ritar svarar jag att jag skissar på designidéer.

Genom alla år och alla papper växte en dröm – att bli modedesigner. Från flickrummet till internatskolan till Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn med en fil.kand. (B.A.) i modedesign. Men efter min examen var jag villrådig.

Som femtonåring var jag så säker på vad jag ville, och motiverade kaxigt mina drömmar med ”varför skulle inte jag kunna vara nästa Gucci?”. Orden ekade i mitt huvud när jag stegade ut från det flådiga danska universitetet. Plötsligt ville jag absolut inte vara nån Gucci – jag ville knappt ha med modedesign att göra. Över åren gick det upp för mig att min dröm var ett luftslott byggt på en av världens smutsigaste industrier. Visst kan en skapa någorlunda hållbart mode med certifierade material och relativt schysta arbetsvillkor, men blotta tanken på att producera plagg kändes smutsig. Men vad skulle jag då göra? Jag tog jobb som receptionist. Alla kläder köptes begagnade, ja, förutom de plagg jag stickade själv, så klart. Stickningen fanns där som ett konstant skapande i det tysta. Maska för maska i soffan, på bussen, under middagen – så fortsatte jag ändå att göra kläder. När jag insåg att jag kunde designa och ta fram stickbeskrivningar var det som ett kryphål i systemet; en öppning för mig att jobba med det jag älskar utan att bära ansvaret i att producera en massa kläder. Genom stickningen lägger jag produktionen i händerna på dem som faktiskt ska bära plaggen.

Så sluts cirkeln: alla papper som blev till maskor blir till papper igen. Utifrån min bok Maska för maska mot en handstickad garderob hoppas jag att du ska sticka plagg som du älskar, som du vill vårda och som du kan använda länge!