Elin Michaelsdotter

När man står inför att skapa ett blomsterarrangemang finns det ett enkelt knep: Placera växterna olika högt. Detta för att man ska kunna njuta av varje enskild blomma, de ska alla få sina egna platser. Lika viktigt är det att fundera över vilken vas man hade tänkt att använda, för sådant har stor betydelse. Yviga blommor bör ha kortare stjälkar än mer sobra. På så vis hjälper de till att täcka vasens mynning – vilket binder ihop alltihop till ett enda, fantastiskt konstverk.

Kanske en självklarhet för somliga. Men då jag började skriva var min egen erfarenhet av blommor och butikerna de säljs i ringa.

Jag visste att en florist huserar nere i Medborgarplatsens tunnelbana. Lysrörsbelysningen sticker i ögonen och de växter jag köpt där har antingen dött inom en vecka, varit hem åt många, många små djur – och jag som hatar små djur – eller, som nu senast: kommit med en förbannelse. Jag köpte en dyr kvast blommor inför en fotografering. Minuter efter att jag hade ställt dem i vasen föll alltihop ner på golvet. Kronblad, vatten, glas.

Ett par kvarter bort, på Nytorgsgatan, ligger en annan blomaffär. Jag minns kvinnan som arbetar där som oerhört varm. Jag minns hur jag pratade med pappa efteråt om den Dr. Westerlund jag hade köpt, och jag minns hans skratt när jag berättade hur mycket jag betalat för en simpel pelargon. Stockholm, frustade han.

I Uppsala finns en livsmedelsbutik där man plockar ihop sin bukett själv – och alltså slipper känna sig snål när man noga granskar vad varje stjälk kostar. Totalpriset rafsas sedan ner på en pappersbit som man tar med in till den vanliga kassan. Ferrero Rocher, extrarökt skinka, snittblommor till en ledsen syster.

Det var ungefär det.

Ändå valde jag att skriva en hel roman om en blomsterbutik. Butiken i Blommorna är speciell. Den ligger i hörnet av en gammal kyrkogård, och de flesta som har ett ärende in dit har det inte för att köpa blommor till någon som lever. Men det gör ju inget. Som en man säger när han tittar på buketten i sin hustrus hand: Vad ska det här vara bra för egentligen, blommorna är ju döda inom en vecka. Ja. Alla dör, överallt, hela tiden. Och vi fortsätter att lägga blommor på deras gravar, en multen, frosttäckt ros.