Elina Gobena

Jag tänkte alltid att jag absolut aldrig skulle skriva en roman om Etiopien eller om min pappas folk, oromofolket. Att det skulle bli för grötigt, eftersom jag vuxit upp i en gröt av exil som innebär en samtidig sorg över att inte kunna återvända och en blixtrande ilska över hemlandets tillstånd. Det stora dramat som är en människas exil blir lätt det enda dramat, och det som fanns innan exilen försvinner in i någon dimma.

Jag har vänner och bekanta vars föräldrar levt i exil, som av politiska anledningar inte återvänt till sina hemländer, men som ständigt längtar tillbaka. Hem. Vad lika vi är, tänker jag ofta, trots att våra föräldrar inte har något med varandra att göra. Att vara barn till någon i det tillståndet, det är värt att skriva något om. Men jag visste inte riktigt vad jag kunde skriva. Kanske att människor inte föds som den ögonblicksbild de framstår som, utan blir till genom omständigheter och val. Kanske känslan av att tiden är svunnen och flyr ifrån en samtidigt som man är i den, det som gör att alla människor någon gång utropar: det var bättre förr!

Jag har rest till Etiopien tidigare, men när jag åkte dit 2018 var det första gången med pappa, som inte besökt till sitt hemland på många år. Vi åkte den långa vägen västerut över höglandet som börjar plana ut först någonstans innan gränsen till Sudan. Sen jag första gången såg höjderna har jag undrat om min kärlek är genetisk. Om den ursprungliga känslan, känslan av att befinna sig i ett slags Eden som rullande kullar och Blå Nilens bifloder ger, är något alla upplever om de skulle ha turen att få se.

Det som slutligen fick mig att skriva var naturen. Den stora himlen, dimman och skogbeklädda höjder. Korna på bete, babianerna som slött sitter längs landsvägen och de udda historierna som pappa ibland berättat om pytonormar och hyenor. I förgrunden finns människor och deras liv, men det är själva bakgrunden, världens magi, som är poängen. Det är den jag vill berätta om.