Ellika Lagerlöf

En sommar hittade jag och min pappa ett svanskelett i en vattenpöl på en klippstrand. Vi tog hem det i en plastpåse, tvättade och rengjorde det och satte upp som en galjonsfigur i ena änden av träkojan, som nu var ett piratskepp. Samma sommar byggde pappa ett troll åt mig av en sopsäck som han fyllde med torrt gräs och tidningspapper. Den fick ett huvud med ett leende ansikte som vi ritade dit med tusch och en keps, och vi sköt på det med pilbågar som pappa köpt på järnhandeln, med riktiga vassa pilar. Jag minns att jag riktade pilen mot mamma som ett skämt och att de båda skrek åt mig vilket de sällan gjorde, och sa att man inte fick göra så, för man kan dö då, sa de. Pappa läste fantasyserier för mig i hängmattan, medan jag låg under den eftersom det var den enda platsen med skugga, och i min säng om kvällarna innan jag skulle sova. Ofta läste han med en sådan entusiasm att det var jag som behövde be honom sluta.

Den sista julen med pappa – eller kanske den nästa sista, i alla fall någon av de sista – gav han mig den första delen av Christopher Paolinis romansvit, en bok som författaren började skriva redan som femtonåring. Pappa satt i gungsto- len, jag låg i soffan, och han läste högt för mig. Först bara den inledande meningen – Vinden som ylade genom natten bar med sig en vittring som skulle förändra världen – för att sedan lägga ner boken, se på mig och säga: »Du kommer skriva en bok innan du fyller femton.«

Jag lyckades inte skriva en bok innan femton och inte heller inte den fantasyroman som jag ihärdigt planerade i den åldern, men det blev i alla fall en bok. Och det är fortfarande så att jag varken vill eller kan skriva något annat än det overkliga, absurda eller magisk-realistiska. Det är bara då det blir text på riktigt.

Genom den absurda textvärlden kan man få ett nytt perspektiv på vår egen, och för novellerna jag skriver hämtar jag från mitt eget liv (misslyckade dejter, farföräldrar, hemtjänstjobb) lika mycket som från samhället och historien (surrogatmoderskap, kastratsångare, barnarbete). Jag tänker på det som en upptagenhet vid gränsöverskridandet mellan föreställda motsatspar. Kastraten, den könsstympade mannen, är förkroppsligandet av dem.

När en förälder dör raseras något grundläggande i ens förståelsen för omvärlden, den blir lite mindre begriplig. Men man kan försöka skriva sig tillbaka till den, på nya sätt.