Emelie Franc

Min son håller helst sina böcker uppochner när han läser. Han är två år och befinner sig i den där magiska åldern då livet är en upptäcktsfärd. I hans tankevärld finns ännu inga tråkiga regler att begränsas av, bara möjligheter att utforska.

När vi läser tillsammans vill jag hela tiden vända boken åt rätt håll. Men han envisas, och håller den uppochner. Efter en stund börjar även jag tycka att det är lite underhållande, och befriande, att se världen uppochner.

Katten står på huvudet med tassarna i vädret. Himlen blir ett hav. Och i havet glittrar stjärnorna.

Det är nu jag inser att min son inte alls läser boken åt fel håll. För i hans värld finns inget fel.

När vi är ute på gården följer han samma utforskande mönster. Han klappar blomman och vattnar katten (till kattens stora fasa). Det är fascinerande att se hur han försöker förstå sin omvärld genom att obehindrat pröva sig fram.

Jag antecknar hans rörelser och upptäcker snart en rytm i texten. Nu börjar jag leka med tanken om det går att förvandla texten till en berättelse, kanske till och med en bok som går att läsa uppochner?

Det börjar som en rolig idé. Jag vill utforska bokformens möjligheter och samtidigt utmana mig själv som författare. Går det att skriva en berättelse som kan läsas åt två håll?

Det tog ett tag att tysta ner min inre kritiker, den där vuxenrösten som hela tiden tjatar om vad som är rätt och fel. Men jag trotsade den rösten. Som min son skulle ha gjort, och utforskade möjligheten.

Jag hoppas att min berättelse uppmuntrar både små och stora läsare till att utforska sin omvärld.

Och det är helt okej om det blir lite uppochner ibland.