Emelie Gårdeler

Jag är en samlare. Snäckor, skulpturer, texturer, torkade blad. Jag samlar på foton och texter. Sedan målar jag. Men kanske samlar jag mer än jag skapar. Drivet ligger i upptäckten, nästa skatt, nästa idé. I det finns en rörelse framåt, utan krav på prestation.

När jag läser citaten som jag samlat i anteckningsboken dyker samma bilder upp i mitt huvud, de jag har tänkt måla, någon gång. De glömmer jag inte, texten och de ofärdiga bilderna hör ihop.

När jag skriver börjar det också med en bild.

En ficka fylld av samlingar – en mussla, en sten. Där föddes berättelsen om Iris.

Iris är min dotter. När hon var nyfödd fick hon de där hormonprickarna, de som uppstår när mammans hormoner inte längre finns där och barnets egna tar över. En gräns. Innan dess var vi samma. De små prickarna stirrade på mig och viskade: Hon är din, men inte längre du.

I boken är vi samma igen. Mina egna erfarenheter blandas med det jag ser i henne.

Jag har sökt skydd i mitt skapande och samlande, där har jag hittat trygghet. Hon fascineras av texturer och färger i den pyttelilla mossan på en sten, precis som jag fortfarande gör.

Jag inspireras av hennes sätt att sitta, med knäna upp mot kinderna, som om världen utanför inte existerar. Av hur hon ropar “snigel!” som om hon just upptäckt en skatt. Jag målar stora sniglar och fjärilar på väggen i hennes rum. Där är perspektiv och storlek av mindre betydelse än i den vanliga världen. Den lille är lika viktig som den store.

I boken samlar Iris på saker som glimmar men det är ett skimmer som hon upplever att andra inte verkar se. Hon dras till ljuset men också in i det mörka, under ytan där dessa skimrade saker gömmer sig.

Barnen ser det där på marken, de tittar sällan bort mot horisonten som vi vuxna.

I bilderna jobbar jag med båda perspektiven: längtan ut i det avlägsna och det nära, detaljrika.

Iris är uppslukad och omfamnad av sin egen fantasi, men den förtrollningen bryts och den behöver brytas. Någon annan måste släppas in.

Boken Min vän vid havet handlar om att bejaka det som gör en unik men också den svåra balansen mellan att hålla fast vid det som känns tryggt och att våga öppna sig för det nya.