Emilia Hasselquist-Langefors

Det här är en bild: man står i en björkdunge, undertill är marken fuktig och omkring flackar oändliga nyanser av grönt. Kanske intresserar man sig främst för de bleka färgerna, av vaghet övertäckta – som hostabladen mamma pekade ut i barndomens trädgård. Man relaterar till diset. Det frodigt gröna är också där, men svåråtkomligt. Man är typ ganska ung? Man blöder, tittar ner och ser en mygga suga av såret. Med ens äcklad, men också drabbad: kontrasterna i det skarpt upplyst röda mot det disigt gröna, och så myggan – den tycks på väg att dricka sig död, oförmögen att sluta.

Vissa saker går inte att med vanlig logik förstå, eftersom de helt enkelt är ologiska. Tillståndet är slutet, språket privat. Men allt jag vill är att förstå, på hundra olika sätt. (Det är såå Homo sapiens av mig!) Varför vill man sig själv ont? Vad upprätthåller det destruktiva, det vill säga: hur kan självförstörelse alltjämt finnas överallt? Det är just denna bild – grönet och rödet, myggan som suger – jag har tagit avstamp i för att förstå destruktivitetens mekanismer.

I Jämte grönet sitter en symbolisk färgensemble hela tiden redo, platser eller representanter för de saker man inte förmår yttra. Genom färgvärlden spänner ett antal kraftnät: destruktivitet-kärlek, kropp-natur, renhet-orenhet, mörker-ljus ... Om det låter distanserat och teoretiskt är det i alla fall bara en del av texten. För att gå till botten med något behöver man också rapportera inifrån detsamma. Och omvänt: instängd i något kan en ärlig rapport vara nödvändig för att ta sig loss. Jag har alltid skrivit av nödvändighet – som när det för ett barn är fullständigt nödvändigt att stanna ute på rasten några minuter efter att det har ringt in, för att nå och avsluta lekens crescendo.

Jämte grönet är kanske formuleringen av en gåta, och ett försök att lösa den. Det finns (o)logiska system att avtäcka: textens eget, där färger och ting får nya betydelser, och den destruktivitet som dikten vill kartlägga. Jag tror att vissa saker bäst skildras och förstås genom omvägar. Ibland är en trevande poesi den mest ärliga rapporten. Lika löser lika, dunkel löser dunkel. Eller, för att citera en bok jag har skrivit (Jämte grönet, heter den): »det är mycket svårt / att ersätta mörker med ljus // det är enklare / att ersätta / en avsmak / med en annan«.