Jag har alltid varit intresserad av framtiden, poetiskt språk
samt filosofiska, vetenskapliga och religiösa frågeställningar
om människans plats i universum. För vi har onekligen en
plats, på en jord som vi håller på att förstöra. De här är teman
som ligger mig nära hjärtat, och de tilltalar den blyga, ångestfyllda tonårstjej som skrev hemliga dikter i dagböcker jag
sedan brände upp. Men när jag under studietiden läste Harry
Martinsons Aniara kom jag in på ett spår där kombinationen
av poesi och science fiction blev allt viktigare för mitt
skrivande.
Kombinationen av science fiction och poesi är speciell.
Poesin går rakt in i hjärtat, den stryker allt extra. Min inre
tonårstjej blir förtjust över alla känslor, men utöver det är min
poesi bilder, ljud och värld. Det är så jag vill förankra mina
känslor, det är där jag vill att tyngden ska finnas. Jag vill att
läsaren känner den där samma tyngden i bröstet som jag har
efter sin läsning.
Science fiction däremot öppnar upp för möjligheter. Det
är ett sätt att se på världen, att upptäcka något bortom vår
egen vardag. Här finns rum för humor, ett större världsbygge
och personligheter bortom den egna – dock alltid med en
autentisk röst. Jag tror inte att science fiction alltid måste
vara verklighetstrogen, men däremot måste den alltid vara
trovärdig.
Där science fiction och poesi möts skapas med andra ord
en nisch där stjärnor, rymden, forskning och livets stora
frågor knyts samman. Samtidigt kommer starka upplevelser
nära inpå utan att ta bort fokus från det väsentliga, det vill säga textens kristallklara och skönlitterära kärna (eller
stjärna?). Man kan säga att tonårstjejen i mig blir alldeles
lyrisk.
Tidiga reaktioner på min konst fick mig däremot att bli
rädd. Rädd att jag som författare riskerar att falla mellan
stolarna om jag försöker för mycket och försöker ge mig på
både science fiction och poesi. Samtidigt insåg jag att jag ju
inte kan vara ensam om att tycka om den här typen av poesi,
även om det här med att vara nischad gör det svårt att hitta
ett sammanhang.
Jag har därför kämpat för att debutera en längre tid; verkligen försökt hitta var jag hör hemma på den finlandssvenska
bokmarknaden. Men det visade sig att jag sökte på fel ställen.
Jag hör nämligen inte hemma ( bara) på den finlandssvenska
bokmarknaden. Jag hör (också) hemma på den svenska.
Jag tycker om den här dubbelheten – att som finlandssvensk ge mig ut på den svenska marknaden, och att skriva
inom två genrer samtidigt. Jag är både nischad och dubbel,
och jag väljer att se dubbelheten som en styrka. Med dubbelheten vågar jag sticka ut, och istället för att falla mellan
stolarna ställer jag mig upp, med en fot på vardera stol.
Jag ser rätt långt från det här perspektivet. Det ser bra ut.
Jag heter Emma Kanckos, är finlandssvensk och debuterar
med diktsamlingen De jordbundna på Vendels förlag. Och jag
tror att poesi och science fiction är en match made in heaven.