Emma Kanckos

Jag har alltid varit intresserad av framtiden, poetiskt språk samt filosofiska, vetenskapliga och religiösa frågeställningar om människans plats i universum. För vi har onekligen en plats, på en jord som vi håller på att förstöra. De här är teman som ligger mig nära hjärtat, och de tilltalar den blyga, ångestfyllda tonårstjej som skrev hemliga dikter i dagböcker jag sedan brände upp. Men när jag under studietiden läste Harry Martinsons Aniara kom jag in på ett spår där kombinationen av poesi och science fiction blev allt viktigare för mitt skrivande.

Kombinationen av science fiction och poesi är speciell. Poesin går rakt in i hjärtat, den stryker allt extra. Min inre tonårstjej blir förtjust över alla känslor, men utöver det är min poesi bilder, ljud och värld. Det är så jag vill förankra mina känslor, det är där jag vill att tyngden ska finnas. Jag vill att läsaren känner den där samma tyngden i bröstet som jag har efter sin läsning.

Science fiction däremot öppnar upp för möjligheter. Det är ett sätt att se på världen, att upptäcka något bortom vår egen vardag. Här finns rum för humor, ett större världsbygge och personligheter bortom den egna – dock alltid med en autentisk röst. Jag tror inte att science fiction alltid måste vara verklighetstrogen, men däremot måste den alltid vara trovärdig.

Där science fiction och poesi möts skapas med andra ord en nisch där stjärnor, rymden, forskning och livets stora frågor knyts samman. Samtidigt kommer starka upplevelser nära inpå utan att ta bort fokus från det väsentliga, det vill säga textens kristallklara och skönlitterära kärna (eller stjärna?). Man kan säga att tonårstjejen i mig blir alldeles lyrisk.

Tidiga reaktioner på min konst fick mig däremot att bli rädd. Rädd att jag som författare riskerar att falla mellan stolarna om jag försöker för mycket och försöker ge mig på både science fiction och poesi. Samtidigt insåg jag att jag ju inte kan vara ensam om att tycka om den här typen av poesi, även om det här med att vara nischad gör det svårt att hitta ett sammanhang.

Jag har därför kämpat för att debutera en längre tid; verkligen försökt hitta var jag hör hemma på den finlandssvenska bokmarknaden. Men det visade sig att jag sökte på fel ställen. Jag hör nämligen inte hemma ( bara) på den finlandssvenska bokmarknaden. Jag hör (också) hemma på den svenska.

Jag tycker om den här dubbelheten – att som finlandssvensk ge mig ut på den svenska marknaden, och att skriva inom två genrer samtidigt. Jag är både nischad och dubbel, och jag väljer att se dubbelheten som en styrka. Med dubbelheten vågar jag sticka ut, och istället för att falla mellan stolarna ställer jag mig upp, med en fot på vardera stol.

Jag ser rätt långt från det här perspektivet. Det ser bra ut.

Jag heter Emma Kanckos, är finlandssvensk och debuterar med diktsamlingen De jordbundna på Vendels förlag. Och jag tror att poesi och science fiction är en match made in heaven.