Emma Klingenberg

Har vi inte redan vänt på alla stenar på Tove Janssons ö? Våren 2018 skulle jag planera en konsert med Tove Janssons sångtexter, då jag upptäckte att materialet var överraskande svårt att hitta. Informationen var utspridd och källorna inte särskilt tillförlitliga. Ofta beskrevs en visas uppkomst bristfälligt och på olika sätt. Jag bestämde mig för att ta reda på hur det låg till på riktigt och samtidigt som jag formade min konsert, skapa en översikt. Senare samma vår fick jag läsa en av Toves privata anteckningsböcker med titeln »Revyer och sånger«. När jag tog del av det oväntade innehållet förstod jag att konserten fick vänta ett tag.

Anteckningsboken var full av opublicerade vistexter och jag började nysta i trådarna som fäste sig däri, de ledde mig in i det ena arkivet efter det andra och slutligen hittade jag mig själv uppe på loftet i Toves ateljé försjunken i hyllmeter med material. Åren gick och all tid utanför mitt arbete som skådespelare och sångerska slukades upp av projektet. Konsertföreställningen förverkligades efter ett par år, men nyfikenheten stillades inte för det. Det var omöjligt att sluta. Jag ville veta hur det kom sig att hon började skriva vistexter. Vilken musik lyssnade hon på? Vad dansade hon till? Så jag grävde vidare, läste brevkorrespondenser och dagböcker, intervjuade kollegor runt om i Norden och långsamt blev Toves musikvärld tydligare och så småningom kunde jag höra hur den lät.

Det här är huvudorsaken till att jag nu gästspelar i författaryrket – mina fynd behövde landa någonstans. Skrivit har jag alltid gjort, men aldrig en bok. Mitt liv har kretsat kring berättelser och musik, skapandet och utövandet. Musiken har alltid fascinerat mig, kraften den besitter – hur den tar sig uttryck och hur den kan forma eller frigöra en människa. För att inte tala om det fysiska; rummen du får tillgång till om du låter den föra, färgerna, lusten, humorn, som en flodfärd i det otänkbara.

Jag levde själv i tron att vi redan visste allt om Tove Jansson, att allt var noterat och analyserat, att alla stenar på hennes ö hade vridits och vänts på, setts i både aftonsol och i strålkastarljus. Men nu vet jag bättre. Fortfarande kan en alldeles särskild sten sköljas upp på stranden precis där du sätter din fot.