Eva Aggeklint och Marie Granberg Moquist

Vi har båda skrivit i flera år på olika håll ovetandes om varandra. Om sorg. Om att sörja. Om att ta avsked och om olika sorters förluster. Om våra vägar genom förändringar i livet.

Vi möttes på Zoom, i ett forum under pandemin. Efter femton minuter i ett breakout room valde vi att bejaka vår nyfikenhet att mötas och steg för steg ge liv åt drömmen att skriva en bok. Vi bär en gemensam längtan att skriva och berätta om det som många inte tycker om att prata om. Kanske har boken rent av valt ut oss som sina författare?

Marie: Ända sedan barnsben har skrivandet varit en kanal för mig att sätta ord på mina känslor. Det som pågick i mitt inre och som jag inte kände mig trygg i att dela med någon. Jag skrev dagbok, noveller och uppsatser i skolan för att bearbeta det som pågick inom mig. Min svensklärare tyckte jag skulle göra något av det. Livet tog en annan väg, någonstans tappade jag bort min penna och många år senare satt jag i en källarlokal, skrev för hand och grät floder när min oförlösta sorg såg ljuset.

Att vara handledare i sorgbearbetning är en del av det jag idag kallar mitt jobb, men jag ser det mer som en livsuppgift: ett bidrag till ökat värde och välmående för människan och samhället. Jag älskar det autentiska mötet med människor, livsberättelser och brinner för att vägleda, ge röst åt och bidra till förändring och förbättring. Äkthet, integritet och frihet håller jag högt. Förutom döden finns många andra typer av förluster där vi kan behöva ge oss själva större utrymme att sörja. Jag fascineras av människors olika sätt att bearbeta och hitta sin väg genom svåra händelser i livet och jag vill bidra till en ökad förståelse och bredare syn på sorg och sörjande. Sorg, som är en del av allas våra liv och som ligger väldigt nära kärlek och glädje.

Eva: Jag har alltid tyckt om att läsa och att lyssna på andra människors berättelser. Är fantasifull. Älskar att spegla händelser i livet genom texter i romaner och poesi men även i bildkonst. Som person är jag lyhörd och tycker om att gräva fram skärvor ur historien som inte är så vackra och kanske lite mer okända. När jag var liten, på 70-talet, satt jag ofta tyst som en skugga och lyssnade på vad min mamma och hennes syjunta-väninnor pratade om. Det var så spännande att höra vad alla tänkte på och ventilerade öppet. En väninna smygrökte, en annan hade hemliga kärleksmöten trots att hon var gift och ytterligare en annan bodde nära skogen och hade haft ett otäckt inbrott. Allt verkade vara så sprittande livfullt och samtidigt så kaotiskt i det vuxna livet. Ingen höll på med sömnad vad jag minns.

Att skriva mer personligt och självupplevt har varit ett dolt sidoprojekt för mig och en vila från de mer akademiska texter jag producerat som doktor i Kinastudier. Min barndom är mitt avstamp i mitt skrivande. Den ligger både nära och långt bort. Nu känns det både pirrigt och spännande att släppa den här boken om sorg som vi båda lagt ner våra själar i. Hoppas att den kommer att skänka stor glädje.