Evelyn Scala Schreiber

Sonja talar sällan om cirkusen. Hon säger att hon har för många dåliga minnen från den tiden. Som äldst i en syskonskara på sju, berättar hon medan hon skvimpar i lite mer kaffe i koppen där vi sitter i hennes ombonade radhuskök, hade hon inget val. Så fort sommarlovet kom var det bara att lämna de yngre syskonen och stenvillan i Karlskoga, och tillsammans med sin far ge sig av med familjens cirkus.

»Var det inte spännande?« frågar jag, men Sonja skakar på huvudet. Hon minns de hårda britsarna i cirkusvagnarna, de strikta reglerna, ensamheten, uppdelningen mellan cirkusfolk och »privata« – människor utanför cirkusen – som hon aldrig riktigt förstod.

Sonjas yngre syster, min farmor, reagerade likadant när jag först berättade att jag tänkte skriva en roman, kanske flera, baserade på vår familjs cirkushistoria. »Vad i hela friden ska det vara bra för?« undrade hon.

Hon mindes hur det var att växa upp som »tattarunge« i en liten svensk bruksort på 1940- och 1950-talet. En tid då folkhemsidealet predikades, mjölk skulle bygga starka, rosenkindade barn, och tidningarna skrev om vikten av rashygien. Hon mindes hur det var att känna sig annorlunda, främmande.

Det var därför syskonen, så fort de fick chansen, flydde från Karlskoga. Schreiber blev Svensson och Nilsson, och de vackra, handsydda cirkuskostymerna skyfflades undan i en koffert på vinden, för råttorna och fukten att ta hand om.

Samtidigt har cirkusen aldrig riktigt lämnat dem. Den finns i oljetavlan av den stora cirkusdrottningen Baptista Schreiber (deras faster) på väggen i min farmors finrum. I fotoalbumen som är fulla av bilder på dresserade elefanter, tigrar och akrobater i indiankläder. Den lever i allt det som hände i cirkustältet men som sällan berättats om.

Ur dessa historier, ur de små fragment som jag ändå lyckades snappa upp under uppväxten, föddes Cirkustrilogin. Det var när jag, i sorgen efter min farmors död, satt och pusslade ihop vår familjehistoria som jag insåg att berättelsen var mycket större. Att det inte bara handlade om en cirkusfamilj, utan om alla. Om cirkusens alldeles egna värld och de ofta bortglömda människorna i den. Cirkuskvinnorna som gått långt före i kampen för den kvinnliga frigörelsen men som aldrig hamnat i historieböckerna.

Så växte en färgsprakande cirkusberättelse fram, en som spänner över nästan ett århundrade.

När jag ringer Sonja, efter att hon fått läsa manuset för den första boken, Privatflickan, skrattar hon. »Det är ju en kärleksroman«, utbrister hon. Att allt en gång började med en ung borgarflicka och en kringresande cirkusartist har hon aldrig tänkt på. »Nu har jag inte tid att prata mer«, säger hon. Hon har läst halva boken i ett sträck, utan att kunna lägga ifrån sig den, och måste fortsätta för att se hur allt slutar.