Fanny Klang

Alla intagna i Kriminalvården har lagstadgad rätt till en timmes utevistelse per dag. Solen skiner och en man står i ett hörn av promenadgården och röker något billigt märke. Vi kallar mannen för klient. Galler av armeringsjärn kastar skuggor ner på klienten, en maskros växer i sprickan mellan betongplattorna. Klienten stirrar in i betongväggen. Mitt armbandsur visar att det om två minuter är dags för mig att avsluta hans utevistelse. Om 23 timmar får han komma ut igen.

När jag för första gången klev in bakom anstaltsgrindarna var jag idealistisk och humanistisk. På introduktionsveckorna pratade personalen om lågaffektivt bemötande, kompetent klientnära arbete och att de intagna skulle få rätt verktyg för att återanpassas till samhället. Samma budskap som prydde rekryteringsaffischerna i kollektivtrafiken präntades in i oss nyanställda: vi bryter den onda cirkeln.

Sedan: verkligheten. Personalomsättningen skyhög, platsbristen skriande, tystnadskulturen allomfattande. Total dissonans mellan reklamkampanjernas vackra ord och denna auktoritära, desillusionerade Sveriges tredje största myndighet. Besöksrum görs om till bostadsrum, specialavdelningar försvinner och köket serverar alldeles för lite mat.

Under många månader arbetar jag på isoleringsavdelningen, en steril korridor där människor sitter i kala celler i många månader i sträck. Åttio kilo tunga ståldörrar öppnas, en i taget, och jag frågar om klienten vill ha något från kvällsvagnen: knäckebröd, pulverkaffe, havregryn. Tomma ögon möter mig genom celluckan.

Efter inlåsning promenerar jag mot hållplatsen, men mina tankar är kvar på anstalten. Det jag tänker är att verksamheten går helt emot myndighetens uppdrag. Här skapas den onda cirkeln.

Så blir det höst 2022. Valår. Anslagstavlorna tapetseras med valaffischer i den hårda retorikens anda: Längre straff, hårdare tag, stoppa gängkriminaliteten. Jag känner stort ansvar att bidra med ett annat perspektiv i debatten, och vägen dit går genom att göra det som inte tidigare gjorts: en arbetsplatsskildring inifrån Kriminalvården.

Språket blir mitt självklara verktyg för att förmedla mina erfarenheter, som det alltid har varit. Som femåring fick jag en dagbok av min morfar och en av mina första anteckningar handlar om böcker: “Jag har blivit jeting stuken. Pappa har läst Bilbo för mej fast jag bara va fem år.” Senare, när barnen i söderförorten spelade fotboll i parken, låg jag på mage i min våningssäng och läste. Mamma nickade gillande och på den vägen har det fortsatt.

Drygt tjugo år senare, efter att ha skrivit en roman om ett ämne jag känner mycket starkt för och dessutom får den publicerad på mitt drömförlag, vet jag att flickan i våningssängen skulle ha varit oerhört stolt. Men det här handlar inte om mig.

Det handlar om svensk kriminalvård.