Frej Haar

Det börjar med att jag jobbar på en plats, på ett gammalt ställe. Det börjar väl med något slags rättvisepatos och mani, någon beskriver mig som en jack russell terrier: enträgen jobbig ilsk inte riktigt hund. Det börjar i trädgårdarna, nej, i kålgårdarna. I själva marken. Det börjar med att man vet och lär sig en massa saker och sedan bär med sig det. Det börjar med att jag är arg, det blir en framåtrörelse, framåtrörelsen blir till dikt. 

Det började i Halland, där jag till stor del vuxit upp. Den näringsslöjd som spelade störst roll i Halland var stickning. Öglor hakas i varandra och blir tyg, ett plagg. Ett material som består av många hoplänkade maskor, av en sammanhängande tråd, uppstår genom upprepningen. Man kan sprätta eller klippa upp, man kan sticka tillbaka. Man kan repa upp om det blir fel. Åter upprepa något.

Upprepat garn kan stickas till nya plagg. Slitna textilier kunde repas upp och återanvändas, bli nytt garn eller stoppas i väggen. Yllet delades upp till bitar eller remsor som plockades isär med fingrarna till trådar som bearbetades vidare till fibrer. För att öka hållbarheten tvinnades det upprepade garnet ofta med något annat för att bli mer tåligt. Spinns garnet för hårt blir det svårare att sticka med. Det blir strävt och glatt och vrider sig ännu mer. Övertvinnat garn kan i sina maskor verkligen luta.

Man kan prata om den reproduktiva produktionen (lappa, laga, sy om), den produktiva (sy eller göra nytt) och den improduktiva produktionen (skönhetsskapande). Ett arbete som görs med handen. I Halland hette det binge. Uttrycket ”att binga” kommer av ”att binda” eller ”binna”. Båda är gamla ord för stickning. Ofta stickade man två samtidigt, både kvinnor och män. När man binder ihop något blir det längre, det kopplas ihop. Stickningen kan ses som ett bindande som görs utan knutar. Att binda är också att fästa, fastna, fixera, stanna någonstans.

Bindepraktika är en dikt om arbete, i det stora hela. Om att plocka isär mönster och binda ihop dem på nytt. I Thread Ripper frågar Amalie Smith ”Hvad er det for en vrede, der findes på bunden af alt, jeg gør?” Jag plockar isär i vansinnet, skriver att det handlar om 1 arg (tjej)/många arga tjejor. Diktar mot Linné, mot läsaren, mot orden, mot jaget, mot produktionen av historia, kläder, kunskap, teori, språket. Det blir fort ensamt. Någonstans kan man börja ifrågasätta den egna intentionen. Visst använder man språket och strukturerna som man ämnat att kritisera och förkasta. Allt är så ofrivilligt. De repetitiva handlingarna, den ständiga upprepningen av mönster. Timmarna och nätterna som går åt att redigera Wikipedia-artiklar, att sträcka trådarna på nytt, räta ut dem. Det som driver dikten är en manisk hopplöshet, tvångsmässig och utan slut.