Som liten tyckte jag mycket om när morfar läste för mig och
min syster ur Bröderna Grimms sagor. Lika mycket gillade jag
ordleken med farmor, där vi tävlade om vem som hittade flest
ord ur ett långt. Men allra bäst var det nog att höra dem båda
berätta om uppväxten i byarna på den värmländska landsbygden. Om när farmor skrev den där uppsatsen om femtioöringen, eller när morfar välte ut en hel hink med rödbetor.
Ingen av dem hade möjlighet att skriva på det sättet jag har
förmånen att få göra i dag. Men deras berättelser – och intresse
för ord – var nog min första inspiration.
Att lyssna till – och i skrift berätta – om människors livsöden var en av de stora drivkrafterna som gjorde att jag
utbildade mig till journalist. Men det var inte förrän jag efter
tio år på tidning sa upp mig som jag började skriva skönlitterärt. Då hade jag börjat jobba som kommunikatör. Skrev
fortfarande i jobbet, men mindre och på ett annat sätt. Det
skapade ett sug efter mer och frigjorde utrymme i huvudet för
att fantisera och skriva. Skapa ny typ av text.
Jag anmälde mig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet i
Malmö. Om den höll jag tyst. Jag var rädd att det skulle låta
pretentiöst. Att någon skulle få för sig att jag trodde att jag
kunde skriva en bok. Det trodde jag inte. Men jag hoppades.
Framför allt ville jag komma tillbaka till den där känslan jag
hade som barn, när fröken Irene lät oss skriva i våra berättelseböcker. Den som släppte fram lusten och fantasin. Som inte
lät sig hämmas av något. Inte tänkte på resultat. Att det måste
bli bra. Måste bli något.
På skrivarkursen hade jag turen att få fina skrivvänner och en fantastisk lärare i Therése Granwald. De gav mig modet
att göra ett ordentligt försök till att få ihop ett helt manus.
Mitt första försök föll platt, så jag började om. Den här gången
med utgångspunkt i några frågor: Var går gränsen för vad
man kan förlåta? Är det möjligt att fly sitt förflutna? Och vad
händer när en familjehemlighet avslöjas?
Relationer intresserar mig. För att vi alla har ett förhållande
till dem, oavsett om vi försöker undvika dem, avsluta, eller
värna dem. Likaså fascineras jag av hur människor steg för
steg kan förändras i slutna sällskap – och av hur lätt det är att
tappa sin egen kompass när värderingar gradvis påverkas och
gränser förflyttas.
Skuggor av liv handlar om svek och förlåtelse. Om att gå
vidare när allt är som mörkast. Om att förlåta sig själv,
omvärdera och våga börja om. Jag var som sagt långt ifrån
övertygad om att jag kunde få ihop ett helt manus, men jag
hoppades – kanske till och med anade. Och till sist blev det
ett första utkast – ett råmanus, som slutligen blev en bok:
Skuggor av liv.