Fritiof Ajvide

Jahopp. Det känns väl kul att vara här igen?

Jag har Einárs Katten i trakten i lurarna när taxin svänger in på psykakuten i Karlstad. Det är oktober 2019, jag är 21 år och har åkt till psyk för att bli inlagd. Igen. Påverkad och akut självmordsbenägen, en klassiker. Jag får vänta länge i väntrummet. Går ut och röker en cigarett på parkeringen utanför. Det är synd att det alltid ska vara så långtråkigt att inte ta livet av sig. Två år tidigare försökte min bästa vän mörda mig. Varför kunde han inte bara få ha lyckats?

Till slut får jag träffa en läkare vars utstrålning är djupt osympatisk. Han är en idiot, och han vägrar lägga in mig eftersom jag vägrar bli drogtestad. Ett par timmar senare står jag därför utanför psykakuten igen, utan att få hjälp. Får en notis på luren om en skjutning i en Stockholmsförort.

Jahopp. Vad ska jag göra nu då? 

Vid det här laget är jag för sömnig för att ta livet av mig, och jag inser att min sambo säkert förväntar sig att jag ska komma hem och diska. Jag har velat dö under större delen av de senaste sju åren, men alltid misslyckats med projektet. Jag sätter på Yasins Trakten min och röker en cigarett medan jag väntar på min taxi.

Några dagar senare sätter jag mig vid datorn och börjar skriva. Jag skriver varje dag, så roligt är det. Efter något år har jag skrivit en diktsamling. Men jag skickar den inte till något förlag, är inte tillräckligt nöjd.

Jag tar ett helnyktert år, börjar på psykologprogrammet, blir lämnad av sambon och fortsätter skriva. De tre terapeuter jag går hos är bra, och saker börjar efter lång tid äntligen vända. Eller vrida sig i alla fall.

Vintern 2022 bor mina föräldrar på Kuba, och under tiden bosätter jag mig i deras villa utanför Norrtälje. Jag tänker tillbaka på erfarenheterna från psyk ett par år tidigare. Det är då den kommer. Idén. Jag ska skriva en bok om psykisk ohälsa. En bok som är en hybrid mellan gangsterrap och en roman. Den ska till stor del rimma och genomsyras av rytm. En berättelse om en ung, plågad man, S, som vill bli gangsterrappare och till följd av detta ger sig in i yrkeskriminalitet. Och om J, ledaren av ett kriminellt nätverk med lyrikambitioner.

Jag börjar återigen skriva. Femton timmar om dagen sitter jag framför datorn med artister som Dree Low, 1.Cuz och Greekazo på så hög volym att högtalaren sprakar.

Snabbt förstår jag att boken kommer att handla om vänskapen mellan S och J. En intensiv, varm och våldsam relation mellan två yrkeskriminella som båda lider av psykisk ohälsa. En historia om de ödesdigra konsekvenser kärleken mellan två trasiga människor kan leda till. En historia om längtan.

Efter åtta dagar går bordet jag sitter vid sönder. Jag skriver väl för hårt eller något, och jag får förflytta mig till ett annat.

Efter totalt tio dagar är den klar. Ett 120 sidor långt utkast till romanen Våldet under huden. 

Jahopp. Är det nu man mejlar ett förlag eller?