Gabriella Bering

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. Dagbok efter dagbok under min uppväxt. Dagböckerna fick ett abrupt slut någon gång när jag blev vuxen, men skrivandet fortsatte. Essäer, noveller, dikter. En roman. Musik. I skrivandet bearbetar jag min omvärld, vad som händer i mig och i andra och i världen vi lever i. För mig har det varit ett sätt att förstå mig själv. Vad är det jag tänker och vad är det jag känner? Det har gett perspektiv, jag kan se mig själv utifrån och dimman skingras. Jag vet åt vilket håll jag ska gå.

Steget till historien om pappa, hans minne och hans död när det var dags, var därför inte långt. Kortast var steget till kärleken. Som jag älskade honom och som han älskade mig! Hur står man ut när någon man älskar dör, när hjärtat värker, till bristningsgränsen fyllt av sorg och längtan efter den man älskar men inte kan få igen? Min bok handlar om det; om pappa förvisso, men mest om längtan, saknad och en önskan om att få återförenas, någonstans, någon gång. Min bok handlar om rymden, universum och världssjälen – om hur vi alla är förenade, som stjärnstoft nu och som stjärnstoft sen. Hur vi sitter ihop, med kärlekens band. Vad händer när vi dör? Min pappa var fysiker och våra samtal kretsade nästan alltid om detta; om universum, medvetandet, livet och döden.

Till vardags arbetar jag som neurolog och är tvåbarnsmamma. Jag förlorade min mamma när jag var 20 år gammal. Jag vet hur viktigt det är att våga möta sina känslor och känna dem fullt ut. I livet, när allt går bra, och i sorgen, vid en förlust. För att kunna gå vidare och leva ett rikt och lyckligt liv behöver man våga möta den där svindlande känslan av att falla.

När insikten slår en, med kraft, när saknaden och längtan är så naken och svår, när tårar inte kan sluta komma. Sorgen försvinner inte men genom att våga möta den kan man gå hand i hand genom livet. I stället för en tyngd blir den en ytterligare dimension som paradoxalt nog gör livet rikare, ger det djup och bredd. Det blir större. Det är det jag vill. Det här är en optimistisk bok även om den låter tung. Det är därför jag har valt att skriva den. Jag vill hjälpa andra människor som möter sorg att våga känna, våga längta och sörja. Att få bottna i sin sorg, för det är enda sättet. För att det faktiskt blir bättre, sen.