Hamit Aktas

Året var 2009. Jag var atletisk och vältränad, men också kreativ. Jag älskade att leka med ord. Jag sökte till Skrivarskolan på Öland och antogs. Under ett år djupdök jag i skrivandet. Jag skrev på mitt manus, läste böcker om språk och skrivande, och studerade stil och uppbyggnad i varenda deckare jag kom över. Jag levde fattigt, CSN och lån täckte de viktigaste utgifterna. Mat bestod av makaroner och te.

”Du kommer få skörbjugg!” sa min oroliga mamma.

Men den årslånga smekmånaden tog slut och livet ställde sig i vägen. Jag närmade mig 40. Jag jobbade mycket och hårt, som jag alltid har gjort och alltid gör. Och kroppen gick sönder.

”Hur är det med dig?” kunde en vänlig själ fråga.

Jag fick magsår med uppstötningar, kräktes varenda morgon och flera gånger under dagen. Tänderna frätte, började gå sönder. Blindtarmen sprack. Operation. Njursten. Operation. Ryggont och en axel som slets. Operation.

”Jag orkar inte mer”, var orden som flydde min mun, från någon som aldrig viker sig. ”Åren bara går och min kropp går sönder mer och mer.”

”Säg upp dig och skriv klart boken.”

Jag var fattig (igen), min sambo blev det på köpet. Jag skrev på nätterna och sov bort dagarna. Jag skrev om hela manuset. Stommen fanns där, men varenda sida skrevs om på nytt, med ord från mer livserfarenhet. Smärta. Ångest. Kamp. Upprättelse. Det blev någonting av allt till slut.

Jag hade aldrig känt mig så lyckad som när jag skrev de sista orden i manuset. Och jag grät igen. Denna gång inte av smärta, utan av lättnad. Än bättre skulle det bli - Jakob Nilsson på Bokfabriken såg något i det jag hade skrivit. Jag skulle bli en publicerad författare.

Jag gav liv till en berättelse, den återställde mitt.

Författardörren är insparkad, jag är äntligen här.

Länge leve orden!