Helena Lindegren

Jag fick en helgkurs i skrivande som 40-årspresent och sedan dess har inget varit sig likt. Eller, nu ljög jag redan i första meningen. Många saker är sig helt lika. Jag lämnade inte min familj vind för våg, jag flyttade inte från Stockholm, jag slutade inte jobba som skådespelare. Jag skaffade inte ens en ordentlig plats att skriva på.

Men någonting hände med mig. När jag satte fingrarna mot tangenterna var det som att dammluckorna i en större älv i övre Norrland öppnades. Det gick inte att sluta skriva.

Till en början skrev jag pjäser. Teaterns värld hade jag ändå lyckats erövra, och där vågade jag försöka. Men lusten till att skriva prosa var lika ohejdbar som det skummande vattnet.

Jag ville skriva om en kvinna som varken äger uppenbar skönhet eller dolda superkrafter. En människa i Västerbottens glesbygd med oro i magen och The Knife-låtar i öronen. Med en svårsläckt törst efter den eufori som bara kemiska substanser kan åstadkomma, och tvivelaktiga drömmar om sig själv på lokaltidningens framsida.

Men jag ville också skriva om snön. Om tallbarren utspridda på skaren. Tystnaden som bryts av ett hundskall eller en avlägsen bil. Älvens vatten som blir som mörkast precis innan isen lägger sig.

Jag ville låta historien dra iväg dit den ville, och det gjorde den. Det fanns bara en sak jag hade bestämt på förhand – kvinnan skulle inte flytta till Stockholm. Och det visade sig att hon inte ville det heller.

Ibland funderar jag på vad som drivit mig att faktiskt skriva färdigt den här berättelsen. Hur jag, en inte särskilt energisk eller effektiv person, lyckades få ihop en hel roman mellan repetitioner, turnéer och familjeliv. I olika oergono- miska positioner i soffan, på tåget och i hotellsängarna (det blev som sagt aldrig någon ordentlig skrivplats) med minst fyra nackspärrar som följd.

Jag kan inte hitta någon annan förklaring än ren och skär hemlängtan.