Houssin Vennberg Sninate

Säg äventyr, och någon tänker på revolvrar som avfyras i den darrande Texashettan; interplanetära stjärnkryssare som modigt letar sig ut dit ingen tidigare varit; expeditioner ned i jordens innandöme; eller rentav in i människans labyrintiska inre, på jakt efter vår själ.

Säg äventyr, och någon annan tänker på verklighetsfrånvänt tidsfördriv; påhitt om en hinsides värld; låtsaslösningar på vår civilisations ödesfrågor; strömmade teveserier som mest verkar vara till för att söva massorna; misogyna och koloniala fantasier i gamla pocketböcker. Kort sagt: larv, besatthet. Kanske till och med vansinne.

Ordet äventyr är både tomt och fyllt.

Som barn tillbringade jag mycket tid hos mina morföräldrar i skogen. Det var bara där det fanns en vind att läsa serietidningar på, en vedbod att leka smedja i. Å andra sidan var det bara i stan man fick höra pappas darija, bara där det fanns skolgårdar att drälla runt på. Hur kunde världen vara så mycket, så olik sig själv? Jag har skrivit länge på min första roman, den har förändrats, men den har hela tiden hetat Äventyrsboken. För jag har svårt att föreställa mig ett ord som bättre motsvarar livet med all dess nåd och all dess skit. Som både är högt och lågt och fint och fult i en enda oren – men hel – röra.

Äventyrsboken handlar om två rätt olika utkantsexistenser: Sally, en florist i Örebro med en mamma som tror att domedagen kommer att kasta sig över oss vilken dag som helst, och Pausanias, en lastbilschaufför som invandrat till Europa från Marocko och förlorat sin dotter på kuppen. Det mina två hjältar har gemensamt – vid sidan om deras förkärlek för geografi – är att de befinner sig i situationer som gör dem mottagliga för äventyrets kraft. De drar i väg, de låter människor och vindar dra rakt genom dem, de kommer kanske vilse, men de förblir på väg mot något slags ljus. I alla fall hoppas de det.

Jag tänker att det där ljuset handlar om att inse hur mycket världen är, men också hur mycket mer den skulle kunna vara; hur mycket som går att tänka, men som ännu inte finns. Genom mitt skrivande hoppas jag kunna lägga ett korn till den ändlösa vidd som verkligheten är. Och att skapa samband och förbindelser mellan sådant som inte vid första anblicken ser ut att höra ihop, tror jag kan vara ett sätt att göra det. Kanske kan man till och med beskriva det som ett slags etik. Jag hoppas det.

Kalla det larv, besatthet eller vansinne, men hör jag någon säga äventyr så tänker jag på hopp.