Ida Larsson

Trädgården ligger inbäddad i kolsvart natt och klockan är närmare två när vi kommer fram. Jag har en stressig arbetsvecka i ryggen och borde gå raka vägen in i huset och lägga mig för att få några timmars sömn innan det är dags att ge barnen frukost. Men jag kan inte hålla mig, jag småspringer fram i det fuktiga högvuxna gräset. Med mobilens lampa lyser jag över pallkragar och odlingsbäddar. Vad har överlevt sedan senast? Titta – grönkålen har återhämtat sig efter sensommarens larvfest! Fänkålen har gått i blom, äsch. Spenaten tog sig aldrig, det har ju varit väldigt torrt. Men det verkar ändå ha blivit en omgång späda rödbetor till – yes!

När jag fick tillgång till vårt fritidshus hade jag aldrig odlat, inte mer än några blommor på balkongen. De första åren låg fokus på att bo in sig i huset och hålla undan den värsta slyn på tomten. Barnen var små och tiden gick åt till dem. Vi tog vara på korta stunder av lugn och återhämtning genom att njuta av landskapet omkring oss. Så småningom började jag känna ett sug efter att odla. Folk i min närhet inspirerade mig – min svärmor har alltid odlat till husbehov när hon haft möjlighet. Hos henne fick jag smaka hemodlad potatis, och hennes tips om hur lätt det var att driva upp sina egna gjorde att jag vågade ta steget ut i min egen trädgård. Jag började med att gräva ett litet land i gräsmattan där jag stoppade ner några sättpotatisar. Det var enkelt, den klarade sig fint på egen hand när vi åkte hem till stan. Detta allra första odlande gav mersmak, trots avståndet från hemmet.

Jag testade andra grönsaker som sockerärter, bönor och sallat. Men ett problem kvarstod: vi lever större delen av vårt liv i stan, cirka fem timmars resa bort från trädgården. Jag kunde inte vara på plats hela tiden för att se till mina växter. Hur skulle jag hantera avståndet? Jag gick på nitar och testade mig fram för att få det att funka trots att jag inte var där i vardagen för att vattna, hålla efter ogräs eller gödsla. Allteftersom har det blivit fler odlingsbäddar. Bit för bit har jag lärt mig hantera avståndet till odlingen genom planering, att klura över bevattningsmöjligheter, förstå vilka grödor som fungerar bäst och fundera ut hur jag ska klara logistiken. Jag började skriva ner mina erfarenheter som nu finns samlade i min bok, med den vill jag inspirera fler till att våga odla där man inte bor.

Min distansodling gör oss inte självförsörjande på grönsaker. Den är precis så stor att jag klarar av att sköta den på avstånd, får plats med förodlingar hemma och lyckas transportera plantorna dit. Odlingen gör mig till en odlare trots att jag bor i lägenhet i stan. När jag planerar, inventerar fröer, förodlar, eller äter av årets skörd som följt med hem, påminns jag om dagar med fingrarna i jorden och fylls av positiv längtan. Det ger mig glädje i vardagen och skapar en närhet till platsen och naturen – även när jag inte är där. Att distansodla kan verka lite krångligt, men det är verkligen värt det.