Ildikó Fritz

Som många andra barn till invandrare tillbringade jag samtliga barndomssomrar utomlands. Sommarens ankomst var synonym med bilresan genom Europa: Autobahn, Alperna och italienska tramezzinimackor. Och sedan: oändliga dagar vid Adriatiska havet. Jag klättrade på klippor efter krabbor och vistades så mycket i vattnet att huden ständigt bar spår av salt. I augusti spolades bandet tillbaka: Slovenien, Italien, Österrike, ibland även Ungern eller Tjeckien, men mest Tyskland, Tyskland, Tyskland, den lilla blippen som var Danmark och så var jag hemma i Lund igen. På nittiotalet var det bilfärjor som gällde, på nollnolltalet Öresundsbron och ibland även flyg till Zagrebs gamla flygplats. Då bar kyparna på kaféet vita skjortor, men numera är terminalen lika stor och opersonlig som alla andra flygplatser.

Nog om min nollnolltalsnostalgi – även om den genomsyrar min debutroman Lika barn – och över till ett annat av bokens teman. Att vara barn till invandrare är en säregen företeelse: samma optiker pratar svenska med min syster (som har ett typiskt svenskt namn) och tilltalar mig på engelska. Somligt av detta beskriver jag i Lika barn. En annan aspekt av att vara svensk med invandrarföräldrar är att jag i min barndom missade mycket av Sverige. Sommarsverige knockade mig därför två gånger om: den första smällen kom när jag var tjugoett och min pojkvän tog med mig till Småland. Landskapet drabbade mig med alla sina skogar och sjöar och jävlar vad jag föll – för både killen och den småländska naturen. Såpass att jag gifte mig med den ena.

Nästa smäll kom under pandemin. Jag jobbade på min avhandling, vårt barn hade sommarlov och vår lilla familj reste i den mån restriktionerna tillät. Vi var i Småland och Bohuslän. Vem visste att det fanns klippor i Sverige också? Vi tillbringade oändliga dagar vid havet på västkusten, klättrade efter krabbor på klipporna och huden bar ständiga spår av salt. Jag hade hittat hem till mina barndomssomrar.

I Lika barn låter jag två karaktärer göra en liknande resa under midsommarafton 2005: en tid som sedd i backspegeln både framkallar nostalgi och framstår som hjärtskärande ung och oskyldig i relation till nuet. Jag har inga lösningar på våra samtida problem, varken klimatkatastrofen eller fascismens framfart, däremot hoppas jag att min bok kan ge läsaren en stunds respit. Lika barn är en resa tillbaka till nollnolltalet, till att vara tjugonånting och kär, och skapa en egen identitet skild från ursprungsfamiljens. Den riktar sig till alla oss som minns musiken, och till dem som upptäcker den för första gången nu när den samplas i samtidens hits. Det är en bok som handlar om olika sätt att vara svensk, och jag hoppas att den kan uppskattas både av dem som vet hur det är när ingen lyckas uttala ditt namn och för den som har en namnsdag i almanackan.