Isabelle Riddez

Inte för att jag insåg det som barn, men i efterhand kan jag konstatera att redan då var jag en berättare. Inte en skrivande sådan, men verbal. Jag iakttog konstant sociala samspel mellan människor. Socialt obekväma situationer fascinerade särskilt. Det kunde pirra till fysiskt i magen när jag iakttog hur två personer pratade om varann, eller när någon tog för mycket plats och pratade för högt, eller när en person som snubblat till försökte släta över det genom att låtsas att det inte hänt. Gemensamt för mina iakttagelserna var att de skedde utan att jag hade något att göra med interaktionen som pågick framför mina ögon. Jag var en fluga på väggen fast i människoform och fullt synlig. Antagligen stirrade jag orimligt mycket och säkert halvgapade jag samtidigt, men jag kom väl undan för att jag var ett barn.

Behållningen med detta stirrande och tjuvlyssnande var att senare kunna återberätta om alla stela interaktioner och märkliga mänskliga beteenden som jag studerat. Alltid förmedlat med en stor portion humor och inte sällan med gestaltning i form av imitation. Än idag är socialt märkliga beteenden och inte minst pretentiösa personer utan självinsikt, mitt bränsle. Det betyder att jag fortfarande stirrar på andra personer som interagerar. Förmodligen halvgapar jag också. Men än så länge har jag inte blivit tillsagd att sluta, trots att jag inte varit barn på ett tag.

Igenkänning skulle jag summera som ett ord som beskriver mitt författarskap. Som för övrigt tidigare har skett i ma- nusform och inte i bokform. Men det är ni förstås intelligenta nog att förstå eftersom detta är ett debutantporträtt. Måns Nilsson och jag har tillsammans skrivit boken Trubbelmakarna – Världens bästa fest. En, om ni frågar mig, riktigt rolig bok för åldern 9-12. Och inte minst för deras föräldrar.

Under Måns och mitt samarbete insåg vi tidigt att vi båda upptäckte vår förmåga att underhålla omgivningen genom humor, redan som barn. Något vi inspirerats av. Vår huvudkaraktär Malva är en hybrid av våra respektive barn-jag, som var trygga i oss själva och vågade ta plats i en värld där det inte sällan väntades att man skulle smälta in. Vi har gemensamma referenser på böcker vi tyckte om att konsumera under uppväxten och det gemensamma var, föga förvånande, kapitelböcker inom humorgenren. Varför vi alltså har skrivit just en sådan.

Min förhoppning med denna bokdebut är inte bara att få barn att läsa generellt, utan att de ska läsa just humoristiska böcker. Dels för att skärma av sig från en inte sällan kravfylld tillvaro där såväl skola som sociala medier efterfrågar något av dem. Men också för att de ska inse att livet blir härligare om de tar lite lätt på det, när det går. Mitt största medskick till barnen är att försöka se humor även i de mest vardagliga situationerna. Det önskar jag även för vuxna. Jag vill inte kasta mig med klyschan att ett gott skratt förlänger livet, men den gråaste och tyngsta av dagar kan ju faktiskt lättas upp, om än tillfälligt, med ett skratt.