Isak Gröndahl

Symptom låter lite som titeln på en romankaraktärs debutroman. Kanske är det ett symptom på att jag inte kan se bortom fiktionen. Eller så är själva iakttagelsen ett symptom på att jag inte kan ta saker på allvar, att jag inte vet vad som är viktigt att prata om.

Flera av karaktärerna i de här novellerna verkar i alla fall ha svårt med det: att urskilja vad som betyder något – om det nu ens finns något sådant. De har aldrig lärt känna den värld som är deras. Jaget är en övergiven bunker, skyddad från omvärlden och helt innehållslös så när som på lite skräp.

Men det är så klart en efterhandskonstruktion. Jag hade ingen aning om vem jag själv var eller vad jag ville “skildra” när jag började skriva den här boken. Jag var 23, gick på folkhögskola och tog ångestdämpande medicin innan jag skulle få respons på mina texter. Jag tog nog mig själv på så pass stort allvar att jag, och allt annat, blev omöjligt att ta på allvar. Inte så olikt en karaktär som hade kunnat vara med i den här boken. Så kanske var det i slutändan mig själv jag skrev den för.

Jag skrev om att jobba i hemtjänsten för att få content, om att rensa ogräs, om att förlora förståndet i Köpenhamn, om barn som leker nazister, om att vara dålig på att göra film, om att ha Josef Fritzl som Facebook-profilbild.

Jag skrev om unga människor.

För ett år sedan bodde jag på en fuktskadad båt i utkanten av Amsterdam. Jag drabbades av insikten att jag höll på att bli för gammal för att bo på en fuktskadad båt i utkanten Amsterdam – och att jag därmed höll på att bli för gammal för den här boken.

Så jag skrev klart den.