Jenny Aschenbrenner

»Är den rolig?« frågar en vän och jag måste svara att nej tyvärr, den är inte superkul, även om man kan tycka att den arga blick på världen som bokens jagberättare ibland exploderar i kan vara lite skojig i sin brist på proportioner. »Är den självbiografisk«, frågar en annan, »eftersom du använt dig av din barndomsplats?«, tyvärr inte det heller, den handlar om människor som inte finns på riktigt, kanske om människor som levt en skevare version av mitt liv så som det hade kunnat bli om somliga skärvor hade fått växa sig större och vassare, men jag har inte gjort de sakerna som människorna i boken gör, de är helt och hållet påhittade.

Så vad är den då och varför skrev jag den och varför gav jag den en titel som är en direktöversättning av en gammal Yazz-hit från 1988?

Den är en roman, min första. Jag skrev den för att alla ord som jag skrivit på uppdrag åt tidningar och tidskrifter under alla mina år som kulturjournalist och kritiker visserligen varit små stenar att trampa på i den stora tillvarons tomhet, pusselbitar som jag förklarat världen med, mest för mig själv, men de har ändå inte riktigt räckt till. Jag ville förstå något mer om människorna och om mig själv och eftersom mitt sätt att tänka och känna och sortera och förstå varit att skriva, inget blir på riktigt för mig förrän det fått skriftlig form, måste det ske genom att skriva. Skriva ord som jag helt och hållet valt själv och se vart de kan ta mig. Det var läskigt först, sedan befriande och i slutändan blev det en bok, en färdig, och det var mer än vad jag kunde drömma om.

Den heter som den gör eftersom den delvis handlar om en uppväxt på 1980-talet men också för att den som lever sitt liv i ett sår ibland ropar i desperation efter en bakdörr, en utväg, en stege upp ur hålet.

Den enda vägen är upp, baby handlar om svek men ännu mer om skuld. Om att gömma sig i skuldens skugga tills man nästan helt utplånats som människa och kanske vilja just det, försvinna, från världen men också från sig själv. Om att använda skulden för att slippa leva. Den handlar om flickors skratt, ogina grannar och snoriga ungar som röker i skogarna. Den handlar också väldigt mycket om en plats i en av Stockholms kranskommuner där jag växte upp och där klassamhället manifesterade sig på ett onödigt övertydligt sätt.

Den enda vägen är upp, baby handlar om två flickor som blir bästisar över en ask med stulna luktsudd och om en man som vandrar längs gångvägarna med sin dalmatiner i släptåg på evig flykt från sina minnen.