Jesper Harrie

Jag står framför piltavlan och säger, högt och tydligt så att alla kan höra, att jag tänker träffa bullen. Alltså bull’s eye, den röda pricken i mitten.

Och så kastar jag.

Nu när pilen är på väg kan det bara gå på två sätt. Antingen träffar jag, eller så missar jag. Det finns inget mitt emellan.

Så är det att skriva i en genre. Man gör en utfästelse som är mycket tydlig och sedan kan var och en se om man lyckas eller inte. Det är ingen bedömningssport. Komediförfattaren lyckas när publiken eller läsarna skrattar. Spänningshistorien funkar när pulsen går upp. Rysare är lika binära, om folk får gåshud har man träffat bullen. Annars inte.

Det här lockar mig. Under snart trettio år som manusförfattare har jag alltid skrivit i genrer, mestadels komedi i olika former. Man kan ju tycka att det är korkat, risken att missa bullen är onekligen rätt stor, men för mig är det värt det. Belöningen, om man träffar, väger tyngre. Skratt, puls och gåshud är ovedersägliga kvitton på att texten nått fram. Eller tårar om man råkar vara tragöd. Intellektuella omdömen är däremot ganska opålitliga.

Jag växte upp i en teaterfamilj. Pappa regisserade barnteater. Jag minns fortfarande hur Mumintrollets kostym luktade efter trettiofyra föreställningar, och jag minns skådespelarna som var så intensivt närvarande, det kändes som att de såg rakt igenom mig.

Äpplet föll inte långt från trädet. Att skriva är lite som att spela teater, man leker fram en berättelse men man leker på allvar. Lägger in sin själ i det. Jag spelar alla roller vid skrivbordet; säger replikerna, ryter, viskar, skrattar och gråter om vartannat. Method writing liksom.

Att arbeta med inlevelse på det sättet kanske inte är så ovanligt om man skriver för scenen, eller för teve som jag oftast gör, men jag gör det även nu när jag skriver min första bok. Konstigt nog är den en adaption av en teveserie, julkalendern Mysteriet på Greveholm, som jag skrev tillsammans med Dan Zethraeus 1995. Vanligtvis adapteras böcker till teve och film men i det här fallet är det alltså tvärtom.

Det är en spännande process. Allkonstverket som en teveserie utgör kokas ner till enbart text. En massa verktyg tas bort från verktygslådan men andra tillkommer. På boksidan kan vad som helst hända, det finns ingen budget som står i vägen, och själva språket blir minst lika viktigt som rollerna. Det kanske inte är någon slump att jag (i mycket mogen ålder) debuterar med en barnbok. Jag växte upp på sjuttiotalet då barnkulturen fick ett uppsving i Sverige med massor av högkvalitativ litteratur, musik och teater för barn. SVT: julkalendrar är en fin tradition i den andan. Genren i min bok är återigen komedi, nu mixad med spökhistoria. Alltså utlovas skratt och gåshud. Kommer jag att träffa bullen? Ingen aning, men det lär läsarna märka.

Pilen är kastad.