Joel Niklasson

En viktig spänning i genren fantasy är mellan det som går att förklara och det som inte går att förklara. I många kända påhittade världar inom genren är magi, väsen och till och med gudar enkelt förklarade för läsaren, men för mig som författare så har jag aldrig varit nöjd med enkla redogörelser. För mig är fantasy och skrivande i allmänhet ett utforskande av det oändligt stora havet inom oss som vi kallar det omedvetna; det är bara startskottet innan man dyker ner under ytan mot okända mål. Förklaringen av det man finner, om det någonsin sker över huvudtaget, händer först långt efteråt. När jag skrev min första bok I fjärran ligger Imbar så var jag alltid nöjd med att inte förklara något, bara låta magin som flödade under textens yta skrämma, förundra och förbluffa mig när den äntligen tog form. Man blir förvånad över hur mycket magi och drömmar man har inom sig. Det gäller bara att öppna upp sig för att finna vilken idé som helst, för de finns alltid där nere och simmar. »De stora fiskarna« kallade filmskaparen David Lynch sina oförklarliga idéer, de som kom till honom som fulländade uppenbarelser och lockade honom vidare i den kreativa processen utan att han någonsin kände behov av att ifrågasätta dem eller sätta dem i en behaglig kontext. Analysen kommer i efterhand ändå, så varför stanna och tveka när du redan vet. Du har fångat det. Fångat någonting.

Min fantasybok I fjärran ligger Imbar handlar om att jag tror att vi alla innerst inne är shamaner. Vi har förmågan att trolla fram inre landskap inom oss och med andras hjälp färdas genom dem mot allt mer fint subtila självinsikter.

Karaktärerna i min bok är alla resenärer på väg mot staden Imbar, mot civilisationen, en destination de aldrig kommer anlända i för att den inte finns, men människan behöver aldrig anlända för att veta att resan är värd. Vi är hängivna ideal som vi aldrig behöver se fullt förverkligade för att kämpa för. Men ändå finns Imbar i min berättelse. Det är illusionen i romanens centrum, handlingsmekanismen som egentligen bara är en ursäkt för mig att närma det mer substantiella i berättandet. På samma sätt fungerar också vårt universum, tror jag. Alla dåliga eller goda omständigheter är bara byggnadsställningar som möjliggör vårt faktiska arbete vilket är att fortsätta på vår egen hjältesresa i linje med våra värderingar.

På samma sätt ser jag även på mitt författarskap som, även om jag bara skrivit en bok än så länge, har pågått hela mitt liv. Jag har skrivit precis lika länge som jag drömt. Den enda förklaringen jag behöver för fantasy är för att det berikar, och den enda förklaringen jag behöver för magi i min berättelse är dess värde som en metafor för mänskliga viljans oerhörda potential. Det är det fina med fantasy. Att man kan låta en symbol vara en symbol, en hjälte vara en hjälte och en stenstad vara en stenstad. Det finns inga behov för svar bortom insikten om att vi alla har förmågan att uträtta storverk.