Johan Floderus

Valet att skriva bok om mina 790 dagar som gisslan i Iran var långt ifrån självklart. Varför skulle jag vilja återbesöka mitt livs svåraste period när jag nyss blivit frigiven och getts chansen att leva på nytt?

I ett brev till mig i fängelset skrev min mamma Kerstin att »det här är bara ett kapitel i ditt liv«. Och nu var det kapitlet äntligen över. Det var dags att vända blad.

Samtidigt fanns det något jag ville berätta om: hur hoppet kan frodas på de mest osannolika platser. Hur kärlek och vänskap kan växa trots avstånd och separation. Och hur en plötslig tragedi kan leda till ökad självkännedom, motståndskraft och känsla av mening i livet.

Så när Sara Recabarren frågade mig om jag ville skriva en bok tillsammans med henne beslöt jag mig för att säga ja. Som svensk-iransk grävande journalist och författare till flera böcker, bland annat om sin uppväxt i Iran, var hon den bästa tänkbara medförfattaren. Som redaktör på TV4:s Kalla Fakta var hon också den första journalist som min familj vände sig till för att berätta om mitt fall.

Att skriva boken har varit en av mitt livs stora utmaningar. Under skrivandets gång har jag insett hur mycket av mina upplevelser jag förträngt ur minnet. Att återuppleva vissa av dem har tärt enormt på mina krafter. Det har samtidigt spelat en terapeutisk roll: genom att berätta om och skriva ned mina upplevelser kan jag också lämna dem bakom mig.

Det är ett omfattande projekt. Till grund för berättelsen ligger inte bara mina egna minnesbilder utan även min dagbok från Evin-fängelset, ljudupptagningar från telefonsamtalen hem och min pappa Matts enormt omfattande loggbok som han började skriva dagen jag greps och avslutade när jag blev frigiven. En rädsla för att berättelsen inte ska göra rättvisa åt historien finns alltid där: det finns så mycket jag vill säga, och för varje sak jag väljer att skildra väljer jag bort tio andra.

Jag har ingen önskan om att dröja mig kvar längre än nödvändigt i den skräck och förtvivlan som jag så ofta upplevde under tiden i fångenskap. De ändlösa, monotona dygnen med glödlamporna ständigt tända, utan möjlighet att lämna min cell eller ha någon kontakt med omvärlden: de utgjorde en väsentlig del av min verklighet i Iran. Men det är inte det som boken främst handlar om.

I boken skriver jag om sådant jag inte berättat om tidigare, ibland inte ens för min närmsta familj. Det handlar visserligen om yttre skeenden: det politiska spelet, bakgrunden till att jag togs som gisslan och de hemliga förhandlingar som ledde fram till Sveriges första fångutväxling. Men främst om min egen inre resa: hur jag efter många månader präglade av ångest och rädsla lyckades lyfta mig själv ur ett bottenlöst mörker till en tillvaro som präglades av acceptans, meningsfullhet och jämnmod.

Man vet aldrig när katastrofen eller tragedin kommer att drabba en, men förr eller senare kommer den att inträffa. Vad jag lärde mig under min fångenskap är att vi själva väljer om vi låter den bryta ned oss eller göra oss starkare.