Johan Simonsson

När jag frågar de 9-åringar som jag tränar i fotboll vad de vill bli när de blir stora, svarar 12 av 13 att de vill bli fotbollsproffs. Den trettonde vill bli Youtuber. Ingen vill bli IT-konsult eller ens statsminister. Samtliga barn är obrydda om att allt kan gå förlorat sekunden som fel sena i knät brister. Ingen ser heller framför sig stunden då de ska berätta för sin familj att de om två timmar ska flytta till en småstad i Österrike ingen hört talas om. Jag väljer att inte berätta att chansen att just de ska lyckas är mindre än 1 på 1000. I stället ser jag på när barnen springer i timmar tills kinderna är röda, armbågar och knän gröna. Ögonen fortsatt lika naivt blå.

Som barn var jag en av de tolv. Jag visste ingenting om vad en IT-konsult eller en statsminister gjorde. Men fotbollsproffs lekte jag fyra dagar i veckan. Det var mycket lättare att föreställa mig ett liv där jag spelade fotboll än ett liv där jag gick på möten eller för den delen skrev böcker.

Vid något tillfälle landade insikten om att jag trots allt var en av de 999 som gjorde bäst i att överväga ett alternativt sätt att försörja mig. Det var lika väl så. Fotbollsdrömmen hade gett mig tusentals timmar motion och vänner för livet. Jag hade lärt mig engelska från brittiska fotbollsmagasin och visste var både Genua och Birmingham låg. Klok och rationell som jag var satsade jag de följande 5 åren på att bli hockeyproffs i stället.

25 år senare sitter jag på en stol bredvid min 9-årings säng. Han kan inte sluta prata om matchen han precis spelat, målet vi såg på Youtube förra veckan eller målet han ska göra veckan efter. I ett desperat försök att stoppa fyrverkeriet av ord säger jag “Har du hört historien om när Ronaldo fick sitt tröjnummer?". Äntligen tystnad.

Den historia jag berättar är en historia som blandar fakta och fiktion. Den är full av detaljer om innersidor och yttersidor. Den här historien handlar om hur en 9-årig Ronaldo får sitt tröjnummer på en bakgård i Brasilien. Kvällen efter berättar jag om när Fridolina Rolfö tog hjälp av sin fantasi för att lära sig få skruv på bollen. Just då är det med förhoppningen att min 9-åring ska somna kvickt. När boken senare skrivs är det med förhoppningen om att han och andra fotbollsdrömmare ska finna lust att läsa.