Johanna Westeson

Precis som de flesta majoritetssvenskar växte jag upp utan någon större kunskap om urfolket i Sverige, samerna, och det vidsträckta land de bebott så länge, Sápmi. Jag kan inte minnas att vi lärde oss något alls om Sápmi i skolan. Mitt intresse för världen väcktes tidigt, men riktades mot platser långt bortom Sveriges gränser. Jag lärde mig spanska, reste i Latinamerika, läste juridik och mänskliga rättigheter i USA och jobbade för Sida i Bolivia. Som så många här hade jag större intresse för och kunskap om urfolken i Nord- och Sydamerika än den ursprungsbefolkning som bor i mitt eget land. Och detta trots att min egen farfar arbetat som präst i norra Sápmi under 1900-talets första årtionden och skrivit entusiastiskt om sin tid där och om samer han lärt känna. Även om jag som barn fascinerades av min farfar spillde det intresset inte över på den plats och det folk han så lyriskt skildrat.

Som människorättsjurist först på Civil Rights Defenders och därefter Amnesty International fick jag så uppdraget att utveckla arbetet med samiska urfolksrättigheter. Jag visste så lite. Inlärningskurvan var brant. Men intresset vaknade, liksom insikten om hur stor min egen okunskap var. Jag reste till Sápmi, och samiska aktörer blev vänner och allierade. Samiska frågor upptog alltmer av min tid och mina tankar. Jag läste på om Sveriges koloniala historia, inte minst om 1900-talets början när lapp-ska-vara-lapp-politiken och tvångsförflyttningarna drog igång och rasbiologin blomstrade. Och det var när allt det jag fick syn på professionellt mötte min privata historia, min farfar och hans prästgärning i Sápmi, som jag förstod att det fanns en bok där. Och att det är jag som måste skriva den eftersom den i lika hög grad handlar om mig.

Min farfar, Hjalmar, dog långt innan jag föddes. Men under arbetets gång har jag kommit honom nära, jag har lärt känna honom genom de brev, fotografier, filmer och böcker han lämnade efter sig. Samiska vänner, aktivister, konstnärer och intellektuella har hjälpt mig både att bättre begripa Sápmi och dess såriga historia, och att förstå vem Hjalmar var och blev där. Deras blick på min farfars gärning och på vår gemensamma nutid har hjälpt mig att resa djupare in i materialet och ut i Sápmi i dag.

Min bok handlar om Hjalmar och den tid han levde i, men lika mycket om hur den tiden reflekteras i dag och hur jag själv förhåller mig till det arv han var med om att skapa. Det har blivit en berättelse om en mycket speciell epok i Sveriges historia, då moderniteten gjorde sitt intåg och grunden för dagens samhälle lades. Då staten och kyrkan kategoriserade och drog knivskarpa gränser mellan olika grupper av människor, och då koloniseringen av samiska marker accelererade. Allt detta har starka svallvågor än idag. Och allt detta måste jag förhålla mig till, både som människorättsjurist och som, ja – svensk. Jag har skrivit i förhoppningen att uppgörelsen mellan mig och min farfar kan ha relevans långt bortom min privata familjehistoria.