Jonas Elvander

En kritiker av Europeiska unionen kan också vara en produkt av den. Jag föddes samma år som Schengenavtalet antogs, vilket jag tidigt utnyttjade på semestrar, språkresor och studier i Tyskland, Frankrike och Belgien. Min utbildning förde mig via Erasmus-programmet till Berlin, och senare till EU:s eget universitet, Europeiska universitetsinstitutet i Florens. Som journalist såg jag hur Greklandskrisen ställdes på sin spets från ett fönster i presscentret bredvid Kommissionens säte i Bryssel, dit den tyska delegationen anlände i bilkortege med tonade rutor varje morgon. Där betraktade jag hur drömmen om ett solidariskt Europa krossades i realtid. Av dessa skäl har EU alltid varit lika delar möjlighet och fängelse för mig.

Jag är också nästan på dagen lika gammal som ”Novemberrevolutionen”, då svenska riksbanken med regeringens godkännande avreglerade finansmarknaderna. Resultatet blev en lånekarusell och bostadsbubbla utan motstycke i svensk historia. När bubblan sprack – som den oundvikligen skulle göra – 1990 blev krisen till ett argument för att Sverige borde gå med i EU. Därmed kom de åtstramande reformerna som hade vidtagits under krisen att göras permanenta – EU blev ett sätt att ”låsa in” Sveriges övergång till nyliberalism.

Men varför hade EU blivit synonymt med nyliberalism? Denna fråga försöker jag besvara i min bok. Genom att beskriva unionens historia ur den nyliberala rörelsens perspektiv vill jag visa hur EU paradoxalt nog grundades på nyliberala principer samtidigt som nyliberalerna själva länge har tillhört dess starkaste kritiker. Denna kognitiva dissonans är resultatet av en komplicerad historia, i vilken nyliberala idéer har stått i centrum för debatten, men ofta har vattnats ur, ompaketerats och införts av aktörer med andra politiska färger än nyliberalerna själva. Resultatet är en union med ett inbyggt demokratiskt underskott och fastlåst ekonomisk politik – en disciplinerad demokrati.

Boken är också en inlaga i debatten om hur Sverige och den svenska vänstern bör se på det europeiska projektet. Trots att svenskarna tillhör kontinentens mest EU-positiva folk är debatten ofta skriande fattig på såväl sakkunskap som genuint intresse för frågan. Samtidigt kan vi snart få se ett högerextremt EU, eftersom det inte råder någon motsättning mellan nyliberalism och högerextremism: de två rörelserna har länge levt i ett symbiotiskt förhållande. Inget är farligare i en sådan situation än att tro att EU till sin natur är ett bålverk mot reaktionär nationalism. Det enda sättet att hindra denna utveckling är att börja betrakta EU realistiskt utan skygglappar, och inse att genuin demokrati inte kan disciplineras.