Jonas Enander

”Får du inte ångest av att tänka på svarta hål?”

Många har ställt mig den frågan när jag har berättat att jag skriver en bok om dessa mystiska objekt. Och visst kan jag känna ångest av tanken på att slitas sönder inuti deras mörker. Men ångest kan jag också få av klimatkrisen eller obetalda räkningar i slutet av månaden.

Den känsla som jag snarare får när jag tänker på svarta hål är hopp. Det finns någonting förunderligt och inspirerande i att vi människor som bor på en skör liten planet i Vintergatan kan observera och förstå svarta hål som ligger i galaxer långt bort i universum.

Därför begav jag mig ut på en resa. Jag vandrade upp för bergstoppar, körde genom en öken, reste till astronomiska institut och inte minst besökte jag Onsala Rymdobservatorium på Sveriges västkust för att träffa rymdforskare och ta reda på hur vår relation till svarta hål har förändrats och fördjupats genom åren. Vad betyder dessa mystiska objekt för oss människor på jorden å ena sidan, och för galaxernas och hela universums utveckling å den andra?

Det blev en bok om de svarta hålens existentiella sida, om mötet mellan människan och deras mörker. För min egen del blev det en möjlighet att undersöka vetenskapens etiska, filosofiska och politiska dimension, vilket jag inte hade möjlighet till när jag var forskare inom kosmologi och astrofysik. Förutom hopp känner jag därför även tacksamhet över den resa jag fick göra då jag skrev Mörkret och människan.