Jonas Parandian

Jag kommer ihåg första gången jag var hos en naprapat. Jag hade dragits med en skada i låret som inte ville ge med sig och den höll på att förstöra fotbollssäsongen för mig. Trots att jag hade besökt specialister, idrottsläkare och fysioterapeuter och gjorde allt de sade blev skadan inte bättre, det blev snarare värre. Jag följde rehabiliteringen till punkt och pricka och stretchövningarna kändes där jag hade ont. ”Bra!” sade de. ”Det är precis där det ska kännas!” Men stretchen gjorde mig kallsvettig och jag hade svårt att andas. Ändå pushade jag på.

När jag gick till en naprapat hade jag därför inte mycket hopp. Jag visste knappt vad en naprapat var och inte heller vad de gjorde. Han undersökte noggrant min skada och ställde många frågor innan han påbörjade behandlingen. Han arbetade med min rygg och behandlade mina muskler men han var aldrig nära skadan. Han sade till och med åt mig att låta bli alla övningar, för han misstänkte att de hindrade kroppen från att läka. Fem dagar senare var jag tillbaka och det var redan mycket bättre. Den intensiva ihållande smärtan gjorde sig bara påmind när jag tog långa kliv. Efter tre behandlingar var skadan jag dragits med i över ett halvår borta, jag kunde spela 90 minuter igen och ge allt på fotbollsmatcherna.

Jag förvånades över hur han så enkelt kunde hjälpa mig med något som så många andra experter misslyckats med. Och jag blev överraskad över hur snabbt kroppen kunde bli bra när jag gjorde rätt saker. Det sådde ett frö hos mig, att vilja lära mig mer om kroppen. Jag började utforska träning och rörelse mer och testa mina gränser. Jag blev starkare men i stället för att lyssna blint till experter började jag lyssna mer och mer till min egen kropp. Och för varje ny skada lärde jag mig något nytt om mig själv. En viktig insikt var kraften i stillheten - och hur viktig den var för min läkning och återhämtning.

Jag studerade till naprapat, arbetade med idrottslag och elitidrottare. Jag reste världen runt för att lära mig av de allra bästa inom olika discipliner: movement, breathing, meditation och närvaro och fann att jag fick bäst resultat när jag såg till helheten. Jag förstod att förändring kunde ta tid och att det kunde vara både läskigt och obekvämt.

På klinikerna träffade jag patienter som precis som jag hade tappat hoppet, de hade fått höra att det inte fanns mer att göra. I stället för att ”fixa dem” lade jag över ansvaret på dem själva. De behövde göra jobbet! Allt från små livsstilsförändringar för att minska stress och tillåta kroppen att läka till ordentliga träningsupplägg. På återbesöken såg jag hur ett hopp började väckas hos patienterna. Deras tro på kroppen började sakta att komma tillbaka.

I min debutbok delar jag med mig av saker jag lärt mig, mina kliniska erfarenheter och det jag lärt mig på mina resor och som hjälpt mig att leva ett friskare och starkare liv. Förhoppningsvis kan det bli till hjälp även för andra.