Jonathan Brott

»Fråga inte poeterna vad deras dikter betyder, de har ju fullt upp med att skriva dem«, uppmanar T.S. Eliot sin vän Philip Mairet i ett brev år 1957. De orden har blivit ett slags ledmotiv för mig.

Fråga inte mig vad den här diktsamlingen betyder, jag har fullt upp med att betala mina telefonräkningar och att andas och att varje dag raka mig framför olika speglar utan att brista ut i skratt.

Någon gång för tio år sedan fick jag för mig att börja skriva dikter. Jag gick runt ensam och frågade mig själv, finns det ingen annan som skriver, var är alla cigarettrökande poeter. Och först många år senare insåg jag att man inte kan gå runt och leta efter sin gemenskap, man måste skapa den.

100 dikter är resultatet av en massa cigarettrökande och sena nätter. Resultatet av ett lika städat som dekadent liv i en kulturell offentlighet. Mitt viktigaste budskap är välkommen in.

Så här har ni mina hundra bästa dikter, säger jag, och klär av mig på scen. Här är hela kroppen, hjärtat och mjälten och allt, ni får rubbet. Herregud vad har jag gjort.

En onsdag mitt i livet regnar det i Stockholm. Jag är 28 år gammal och jag har en fråga till dig. Har du någonsin skrattat tills du börjat gråta? Har du någonsin gråtit tills du börjar skratta? Det har jag. Och jag har litteraturen att tacka för det.

Poesin handlar om att känna, skratta, gråta, eller framför allt att le lite grann. Jag vet att en dikt är bra när den får mig att le. Min debutdiktsamling har inte ett budskap, inte en berättelse, den har hundra. Jag hoppas att ni gillar dem.