Jonathan Dahl

Det fanns inte så mycket roligt att göra när jag var liten. De vuxna gjorde sitt. Ibland kunde mina syskon och jag hitta på något kul. Men oftast var det tråkigt. Jag minns hur jag låg på golvet och tittade på alla små trådar i mattan och kände hur tiden gick. Det var nog därför jag började rita – i bilderna kunde ju precis vad som helst hända. Det enda som krävs är att fokusera och inte sluta förrän det känns bra.

Nu när jag är vuxen känner jag ungefär likadant. Den största skillnaden är förstås att det inte finns så mycket tid att ha tråkigt på. Som vuxen finns det nämligen inget slut på saker som ska göras. Det blir däremot inte roligare för det, eftersom många saker som vuxna ska göra är ganska tråkiga. Jobba till exempel, det jag gör när min son är i skolan eller hos sin mamma, kan vara rätt så tråkigt och även slitsamt. Därför känner jag mig så lyckligt lottad över att jag får jobba med att skapa och rita bilder. Kanske ett av de minst tråkiga jobb jag kan tänka mig.

Det var nog serietidningar som fick mig att fundera över hur en kan berätta genom bilder. I de bästa exemplen har formerna på alla dessa rutor på sidorna en rytm som ändras medan man bläddrar. Varenda ruta har en egen komposition och färgpalett som berättar något för oss. Från omslag fram till sista sidan har det skapats något unikt som aldrig funnits förr. Precis som film, böcker och mycket annat.

Jag upptäckte ganska tidigt att bilder även kan röra på sig. Med hjälp av några datorprogram kan jag ge liv till en karaktär jag skapat. Den kan röra sig, andas, bli en del av samma verklighet jag själv befinner mig i. I alla fall i den linjära tiden, om än inte i den rumsliga verkligheten. Men den tvådimensionella video- och pappersrutan är bra. Det är den som gör att det finns en avgränsning. En självklar och tydlig början och ett slut som gör att vi kan ge den en form, berätta något och göra ett avtryck här och nu.

Att få animera Draken från SVT Barns Bolibompa kändes stort för mig. Stort och viktigt. Jag hade fått många möjligheter att göra roliga saker i tidigare jobb. Men Draken är en annan sak. Den har ingen dold agenda eller avsikter. Hen finns bara där. För våra barn och för oss. Vi skapade fler karaktärer i Drakens värld. Vi gav dem liv, personlighet och känslor. TV-serien Draken och känslorna blev uppskattad och Drakens universum fick fortsätta växa. Nu tar serien om Draken steget in i böckernas värld. Jag ser verkligen fram emot att hjälpa Draken få ett liv utanför skärmen och in i barnens egna händer.

För mig är det helt förbluffande att en enskild människa är kapabel att skapa något unikt. Nu är det förstås oftast fler än en inblandade i skapandet. Framför allt om det ska bli riktigt bra. För det händer något magiskt när människor möts och vill skapa något. Det enda som krävs är att vi fokuserar och inte slutar förrän det känns bra.