Josefin Michanek

Redan när jag utbildade mig till psykolog var det barnen jag fokuserade på. Det har alltid varit deras berättelser som tydligast fångat mitt intresse.

Polina från Ukraina mötte jag på ett slitet asylboende i Solna. Det var någon månad efter att Ryssland invaderat hennes hemland. Hon var åtta år, två mörkbruna flätor hängde ner över ryggen. Hon hade tvingats fly och packat i all hast, hade varken fått med sig sitt favoritgosedjur eller stensamlingen. Men det värsta var att hon inte hunnit säga hej då till sin bästa vän.

Olena träffade jag på en skola i Göteborg, då hade det gått ett halvår av krig. Innan hon kom till Sverige hade hon suttit en vecka i ett skyddsrum i Charkiv; lyssnat till bomberna som föll och undrat om hennes skola skulle stå kvar när hon åter kom ovan jord.

I ett församlingshus utanför Boden satt 7-årige Lev med Minecraft-kepsen på sned. Han berättade om hur han rest hit utan sina föräldrar, i sällskap med en släkting. Lev berättade att resan till Sverige hade varit lång. De hade bytt buss många gånger och inte ätit ordentligt på flera veckor.

»Mina föräldrar är soldater nu«, sade han medan han tuggade på en ostmacka.

Innan jag började jobba som psykolog arbetade jag som journalist. Skrivandet har alltid varit ett sätt att sortera det jag får höra om människors liv, kanske för att göra det lite mer begripligt. I mötena med barn från Ukraina väcktes viljan att berätta deras historier så att fler får lära känna dem, ge en inblick i vad som får barn att fortsätta vara barn oavsett vart de befinner sig. Berättelser som gör barnen verkliga och inte reducerar dem enbart till siffror i nyhetetsstatistiken.

De ukrainska barn jag mött beskriver hur de försöker förstå detta nordliga land de hamnat i. De funderar kring hur det svenska språket ska bemästras och om hemlängtan. Men de berättar också om hur gott godis det finns här, hur kul det är att hoppa studsmatta och spänningen kring att börja i ett nytt fotbollslag.

Barn som flyr och kommer till ett nytt land lär sig ofta det nya språket snabbare än de vuxna de kommer tillsammans med. De vuxna får svårt att läsa högt för barnen på det nya språket, samtidigt som få böcker på modersmålet finns lättillgängliga. Att dela en stund av högläsning blir inte självklart och möjligheten att få tröst i fantasins värld riskerar att gå förlorad.

Idéen om att skriva en bok som barn och vuxna kan läsa tillsammans, oavsett om de föredrar ukrainska eller svenska föddes, och karaktärerna Zlata och Maxim blev till: två kusiner som alltid bott nära varandra men som plötsligt hamnat i olika länder. En tvåspråkig bok om hur det är att vara ny i Sverige, om längtan efter att passa in och kampen för att få ses igen.

En bok som går lika bra att läsa för barn här i Sverige som hört om kriget och barn som flytt. För kanske är böcker en av de bästa platserna att mötas och försöka göra världen lite mer begriplig, för både barn och vuxna.