Jozef Zapotoka

Min uppväxt kom att präglas av de sexuella övergrepp jag utsattes för av katolska präster i min barndom. En barndom med mycket ensamhet, där kyrkan blev min tillflykt på både gott och ont, framför allt ont. Enligt katolska kyrkan ska barn redan vid 8–9 års ålder förberedas för första nattvarden. Förberedelserna för att ta emot nattvardens sakrament ligger i första hand på föräldrarna och de ska leda och förklara trons sanningar och delta med barnet i söndagens gudstjänster, vilket jag inte upplevde.

Övergreppen skedde i Tjeckoslovakien på 1970-talet, som vid den tiden styrdes av kommunismen och religionen. Varför jag inte har skrivit om mina upplevelser tidigare beror på att jag inte haft tillräckligt mod. I samband med att jag under en semesterresa till Italien besökte Rom och Vatikanen, tog jag steget att konfrontera katolska kyrkan och sedan informera min mamma om vad som hade hänt. Min mammas svar var att jag aldrig någonsin fick berätta detta. För henne var katolska kyrkan den bästa religionen på jorden. Jag lovade inte henne något och efter hennes död började jag att skriva på vad som kom att bli boken Du måste glömma!

Katolska kyrkan är som en stor andlig familj och man fördömer inte en familjemedlem. Så för mig var det här steget, att våga skriva om övergreppen, som att bestiga ett berg. Att beskriva hur det var att växa upp i ofrihet under kommunismen och om livet efter min emigration till Sverige. All korrespondens med präster, biskopar, påven och Vatikanen, framkommer i boken. De har alla informerats om att jag tänkte skriva en biografi i framtiden. Alla berörda personer har fingerade namn.

Av alla dessa traumatiska upplevelser blev mitt liv förändrat och den snedvridna upplevelsen av sex som jag upplevde med prästerna gjorde att jag hade svårt att binda mig i ett fast förhållande och att släppa in en annan människa till mitt hjärta. Om någon visade känslor för mig så trodde jag inte på det.

Jag hoppas att min berättelse kan ge mod till barn och ungdomar som råkar eller har råkat ut för övergrepp. Att de vågar berätta vad de utsatts för och att föräldrarna ska tro på barnen och inte blunda för sanningen i religionens namn.