Julia Wrang

Väggen fick mig att tappa orden – återkomsten blev en feelgoodroman.

Vad får du om du blandar en outbildad, ensamstående ung mamma med lite duktighetskomplex och en dos inbyggd ångest, kryddat med en adhd-diagnos samt upplevda starka krav från omgivningen, och sedan låter den där soppan koka under en herrans massa år? Jo, du får en utbränd karriärist och tonårsförälder utan närminne och ordförråd.

Ett par år efter att jag hade fyllt trettio satt jag där och slevade i mig av soppan som jag kokat åt mig själv, lagad till punkt och pricka enligt receptet ovan.

Den smakade vedervärdigt.

Det är en skrämmande insikt för någon som faktiskt byggt hela sin identitet på att vara så himla duktig på precis allt.

Att förlora ordförrådet var nästan ett hårdare slag mot min självbild än själva utmattningen i sig. Det blir väl lätt så när karriären vilar på det kommunikativa ordet. I rehabiliteringen tvingades jag att börja öva på att skriva igen, med hopp om att lyckas träna upp förmågan på nytt. Där i början, precis när allt hände, skrev jag för att öva mig. Nu skriver jag för att överleva. För det blev nämligen i skrivandet som jag äntligen hittade andrum – du vet, den där minimala strimman i livet som känns helt fri från prestation och krav, där det bara är du och din passion.

Att vara en duktig flicka eller högpresterande kvinna är på intet sätt unikt eller revolutionerande, varken för mig eller samtiden. Men tillståndet omfattas många gånger av en fascinerande komplexitet, när många av oss till sist når punkten där vi bestämmer oss för att sluta vara så jävla duktiga, och efter ett tag i stället upptäcker att vi kämpar för att bli duktiga på att inte vara så himla duktiga.

Jag är inte längre en förkämpe för någon sida av den där duktighetsnormen. Jag konstaterar i stället att sidorna finns, ibland hos andra, ofta hos mig själv, och just nu illa förklädd i en debutroman inom genren Feelgood.

Hur framtiden ser ut känns ju hyfsat oklart när du som trettioåttaåring tar dina första stapplande steg som debuterande författare, så jag får be om att få återkomma på den punkten. Men räkna med att jag återkommer. Som högpresterande kvinna av vår tid, och som äntligen har hittat sitt andrum, har jag ju faktiskt inget annat val.