Kajsa Stål

Jag har under ett helt yrkesliv arbetat med fakta. Jag har jobbat med saklighet, sanningar och verklighet.

Programmet jag började på i tjugoårsåldern som reporter och till slut blev chef över, döptes för begriplighetens skull till Kalla fakta. En rätt fantasilös programförklaring, men samtidigt går det inte att hitta en tydligare varudeklaration. Affärsidén byggde på just kalla fakta; ibland isande, ibland konstaterande.

När vi kontrollerade programmet inför sändning granskade vi ord för ord, mening för mening. ”Line by line” började de grävande journalisterna kalla det efter att de hade varit på konferens i investigative journalism i USA. Genomgångarna var trista och kunde pågå i många timmar. Inte ett kommatecken fick lämnas åt slumpen. Men de var livsviktiga, eftersom ett oväsentligt litet faktafel kunde stjälpa hela bygget.

I alla dessa år badade jag i fakta. Nu har jag äntligen fått stiga i land och bygga en berättelse i fantasin. Jag gör det på en ö i Stockholms skärgård som inte finns i verkligheten, Dävelsö. Mystiskt nog, eftersom det finns en fjärd som heter Dävelsöfjärden. Men var är själva ön? Ingenstans.

Nu finns Dävelsö. Både i fiktionen och som ett faktum.

Dävelsö är en gåtfull plats. Här bor några familjer, isolerade från fastlandet av det nyckfulla havet. I glädje och sorg sliter de för sin överlevnad, samtidigt som de försöker begrava en mörk hemlighet som legat som en skugga över ön under generationer.

Allt händer på en av de tusentals öar i Stockholms ytterskärgård, den vildmark vi vant oss vid att ha bara timmars båttur från vår huvudstad. Ön har sett identisk ut genom seklerna, med röda stugor och havsvikar. Men människors liv har genomgått extrema förändringar. Från kamp för överlevnad till att idag förvandlas till ett reservat för nyrika svenskar. Ytterskärgården har blivit en tummelplats för de nya miljardärerna. Samtidigt som sommargäster reparerar sina enkla, gamla stugor och de bofasta fortsätter att försörja sig på öarna, generation efter generation. Men Östersjön är sjuk av förgiftning och utfiskad på strömming. Jobben idag handlar mest om byggande och service.

Historien börjar när en storstadskvinna i livskris kastar sig ut till sitt gamla familjeställe på Dävelsö en helg i maj. Där gräver hon fram en dagbok som tillhör hennes avlägsna släkting, skolläraren Emanuel Åman. En man som motvilligt hamnat på ön i havsbandet för första gången en regntung höstdag 1872.

Det är här på Dävelsö som jag tar mig friheten att kasta mig över fantasierna. Jag ser ett galleri av personer som en efter en får ansikte och karaktär. Jag tar fram dolda hemligheter som legat och pyrt i hundratals år, samtidigt som jag seglar fritt över ögrupperna kring Dävelsö.

För faktum är att allt det jag berättar sitter i mitt kroppsminne. Känslan i mina treåriga fötter när jag går på stickiga stigar och lena, varma hällar. När regnet och blåsten från havet nyper i kinderna. När jag får kisa över fjärden som glittrar av tusentals diamanter.