Karin Skoog

Jag är fem år och pappa och jag är och handlar i Hageby centrum i Norrköping. På långt håll ser vi en farbror ramla omkull, hans gröna filthatt ramlar av och rullar iväg över stenplattorna. Pappa skyndar fram, hjälper honom upp och hämtar hatten.

Efteråt är han arg. 

»Ingen ville hjälpa honom, bara för att han är alkis.« 

Pappa var arg och jag beundrade honom. Min pappa som visste hur allt skulle vara. Han och mamma pratade om solidaritet och rättvisa, demonstrerade och samlade in pengar. Jag iakttog och lärde mig att sådan var världen.

Sen hände något. När jag var sexton åkte vi till fjällen för första gången. Jag kom fel och hamnade i en för svår backe. Långsamt tog jag mig ner i stora, vingliga bågar tvärs över pisten i anorak och på begagnade skidor. Bakom mig dök ett knattegäng upp. De var hälften så långa som jag, snabba, med nya kläder och skidglasögon. En av dem genade över mina skidor och jag ramlade. Jag kravlade mig upp, stod i backen och såg dem försvinna samtidigt som jag insåg att världen som jag kände den hade förändrats.

Jag fastnade där, i den förvåningen.

Vid millennieskiftet jobbade jag som hotellstäderska i Berlin. På kvällarna skrev jag för första gången om kusinerna Moa och Jossan. Samhället bytte skepnad för mina ögon, det gick så oerhört fort, jag kände mig vilsen och ville berätta om det. Det ganska misslyckade manuset spretade och blev aldrig färdigt. Jag åkte hem, välsignades med en knasig och underbar familj, skaffade utbildning och jobb samtidigt som jag fortsatte skriva under stulna stunder i vår klädkammare som pappa hjälpt mig att inreda som skrivhörna. Många år senare kom jag på att det inte var samtiden som var kärnan i berättelsen om Moa och Jossan, utan den värld som inte fanns längre. Tillbaka till sjuttiotalet och barndomen. Jag framkallade minnena ett efter ett, återskapade, restaurerade, grävde i bilder, gamla protokoll och valmaterial från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Efter många vändor har det blivit Barrikadernas barn som handlar om en familj i vänsterrörelsen på sjuttiotalet och om tiden som förändras. Hur det är att växa upp i ett samhälle och bli vuxen i ett annat. Om att få engagemanget med modersmjölken och inte kunna kanalisera det. Om det stora skiftet som ägde rum mellan sjuttiotalet och nittiotalet och som går rakt in i vår egen tid.