Katarina Ausenius

Jag har alltid älskat att skriva. När jag var barn hade jag tre dagböcker samtidigt. Det var en sådan där dag-för-dagbok med en sida dedikerad för just varje dag. Varenda kväll innan jag gick och lade mig summerade jag dagen i alla tre. En copy paste i alla tre böcker, helt enkelt. Missade man två kvällar innebar det många blad att fylla i för att komma ikapp, vilket givetvis inte var att föredra. Snygg handstil hade jag också. Mycket snyggare än idag.

Inför varje skolstart älskade jag att bunkra upp med ett nytt pennskrin, suddgummin och pennvässare. Det blev som mitt överlevnadskit. Ett bränsle som motiverade mig genom det kommande läsåret.

Varför skrev jag då så mycket? Jo, för att jag tyckte att min internationella barndom, men även vardag, var så spännande. Vi bodde i olika länder, fyllde dagarna med fängslande inslag och umgicks med vänner från olika kulturer. Det gav mig så mycket och jag ville inte gå miste om allt det spännande och började därmed att skriva, för fulla muggar, för att kunna bevara mina intryck, känslor och upplevelser. De fick följa med mig framåt. Jag vill inte släppa taget om dem. Än i dag skriver jag dagbok.

När vi var ute och reste var jag noga med att skriva vykort och texten blev nästintill oläsbar eftersom det blev så smått då det var mycket jag ville förmedla. Jag skriver fortsatt vykort, påskkort och julkort för hand och t.o.m. familjens inköpslista till Ica skapas för hand. Inget digitalt här, inte. Är jag bakåtsträvare, nej, det vill jag inte påstå men jag är mån om att vi bibehåller förmågan att kunna fatta pennan och skriva. En konst och tradition som inte får kvävas av tangenter.

För tio år sedan, när jag bodde i Brasilien, föddes mina konkreta idéer till vad som nu har blivit en serie. En barnserie som belyser hur kulturella skillnader kan skapa nyfikenhet och sammanhang. Tio långa år där jobb, två ljuvliga barn och utlandsflytt kommit emellan. Det skavde att jag inte kom vidare och till slut var jag tvungen att säga upp mig från mitt jobb eftersom skrivandet och förmedlandet av min historia var, och är, så viktigt för mig. Ett beslut som kom så naturligt!

Att skriva för barn var en självklarhet då jag älskar att spendera tid och samtala med barn. De är så ofiltrerade och genuina och erbjuder en omedveten paus från det tillrättalagda vuxenlivet. Dessutom vill jag dela med mig av min spännande barndom i hopp om att kunna berika och med- vetengöra kulturella olikheter.

Att bli författare på heltid är inte min ambition, här och nu, utan jag ser det som en jätterolig hobby och ventil. En passion som kan göra gott.

Vi lär oss av varandra. Alla bär vi på en historia som är värd att berätta. Idag behöver vi varandras historier mer än någonsin. Vi måste alla sträva mot att leva i en framåtlutad symbios där vi växer tillsammans. Olikheter berikar!