Katarina Muhr

Jag är nyss fyllda femton och en dubbelt så gammal man ligger bredvid mig på en hotellsäng. Vi har kläderna på och har inte ens kyssts, det kommer vi förresten aldrig göra, när han flätar samman våra händer och viskar att jag är vacker. »Undrar hur våra barn skulle se ut«, säger mannen över telefon när han ringer mig en kväll. Jag blir smickrad, men också rädd för han är ju en riktig vuxen och jag har bara hånglat kanske tre eller fyra gånger i hela mitt liv. Om ens det.

Jag är arton och står lutad mot en vägg vid 7-Eleven. Två killar går förbi och frågar varför jag står där själv så sent på natten, men jag kan inte ge ett bra svar för jag minns varken var min jacka eller mina kompisar är. Killarna ska ta hand om mig, lovar de innan vi går hem till han som bor i närheten.

I mitt minne har våningen ett gammaldags badkar i vardagsrummet, ett sånt med lejonfötter, fast så kan det omöjligt ha varit. Jag får en drink trots att jag redan har svårt att fokusera blicken och sen vill jag sova, men killen som bor där tycker inte att det är en bra idé. Så vi gör inte det. På morgonen, när jag går längs Strandvägen mot tunnelbanan, växer ett obehag som handlar om mer än vinterkyla mot bara armar. Hur ska man veta vad som är rätt eller fel när man knappt minns vad som hänt?

Jag är tjugofem och är på en middag där de pratar om vilken marmor som är bäst till köksbänken. Är det italiensk carrara eller kanske portugisisk estremoz? Diskussionen fortsätter, men jag hör bara ett svagt brus. Det här varken intresserar eller berör mig för jag bor i en andrahandsetta med kokvrå och har aldrig reflekterat över att det finns fler sorters marmor än en. Han vars tjej är min vän tittar på mig över bordet. Jag slår undan blicken för sist vi sågs var han full, la sin hand mellan mina ben och sluddrade i mitt öra att jag borde sova över, trots att hans tjej stod så nära att jag kände hennes parfym. Hon sitter intill honom nu och rör vid hans axel. Jag tänker att det var rätt att inte säga något till henne. Han är ju en bra kille, egentligen, och han har ju inte gjort något fel. Inte egentligen.

Jag är tjugoåtta och det är hösten 2017, knappt ett halvår innan en vän förklarar att jag inte är värd att vara vän med. Hennes kille är ett as, det kommer hon fatta sen, men hon väljer honom framför mig för jag har inte sagt de rätta sakerna. Trots att det är han som ljuger när han menar att mitt hat mot honom handlar om åtrå.

Den hösten förstår jag för första gången att den där känslan av att något inte stämmer är värd att tas på allvar.

Att det faktiskt är fel när det känns fel. Om du hade sagt till mig då att jag en dag skulle skriva en roman om den känslan – en bok som inte handlar om mig men som samtidigt fångar nästan allt jag vet om hur det är att vara en ung kvinna – hade jag bara himlat med ögonen. Jag hade bett dig sluta ljuga. Men om det nu skulle visa sig att du talade sanning, skulle jag tänka att det är det mest självklara jag någonsin har hört.