Kayode "Kayo" Shekoni

»Du ska skriva! Det är väldigt tydligt när jag tyder ditt horoskop.«

Jag hade ett par veckor innan skickat in min exakta födelsetid och plats och äntligen fått en tid hos en av våra mest kända astrologer, Tomas Jönsson.

»Ursäkta, det var verkligen inte det jag kom hit för. Jag vill veta om jag kommer bli den stora stjärna jag alltid drömt om« ... Skriva... Tror inte det.

Men någonting i mig sparade de där orden. Trettio år senare är jag debuterande författare. Min resa fram till nu har mest handlat om att hitta en trygg plats att få växa på. Djärvt har jag kastat mig in i sammanhang utan någon som helst aning om utgång. Men så är jag också en nyfiken typ och samtidigt livrädd för att inte få vara med och leka. Resan som artist, sångare och skådespelare har varit spännande, läskig och utmanande. Min vilja har styrt lika mycket som kärleken till livet. Jag tror på magi, att något alldeles otroligt plötsligt kan hända. Jag är 60 år med en fullpackad ryggsäck av erfarenheter. Ja, den blir lite tung emellanåt, men då tar jag ett pass på gymmet och ringer en kompis.

Att skriva är en allvarlig sak. Så även att få göra resan in i en bra bok. Den tar över min tillvaro så pass att jag drömmer om dess värld på nätterna och funderar över hur jag ska lösa problem åt karaktärerna. Det sker även dagtid och blir stundvis ganska jobbigt. Det blir mer snälla böcker och serier nuförtiden. Man ska vara noga med vad man fyller på med tycker jag. Världen bidrar med tillräckligt att oroa sig för.

Ända sen jag var liten har jag skrivit dagbok. Mina första rader var om glädjen att få träffa hästen Dolly som mina kusiner hade köpt och det var i stort sett en mening. Att skriva bara för mig själv och från hjärtat har räddat mig ibland när det varit för svårt att våga prata med en kompis. När min bror försvann till Nigeria var det så mycket jag inte förstod, så många frågor och rädsla. Skulle jag också vara tvungen att bo i Afrika utan mamma? Eller natten efter vi vunnit hela Mello var det dagboken som hjälpte mig att sortera vad som hänt. Inser att dagboken blir viktigare ju äldre jag blir. Temat nuförtiden är oftast tacksamhet.

Jag vill skriva mer! Och dela med mig av min berättelse. Att få upptäcka att kampen med att närma sig datorn för att sen skriva dom första orden och vips har tre timmar flugit förbi har gett mersmak. Det sker spännande saker i resan med att skriva sitt eget liv. Det kräver mod jag inte riktigt visste jag hade. Och det gör mig sjukt stolt.

Att jag får vandra omkring i min hjärna utan att någon stör mig, att våga vara sann men ändå snäll. Jag har lärt mig mycket om mig själv av att skriva min första bok. Så fint att få fortsätta lära mig. Ingen vet vad morgondagen har att ge. Jag fick lära mig det på nära håll så jag håller hårt i livet. Hurra!

Så dom där orden Tomas Jönsson yttrade för över 30 år sen som då var en skymf för mitt glödande artisteri gör mig nu nyfiken. Att skriva har blivit en kärleksfull omfamning av vem jag vill vara och kanske har blivit.